tellhim

Igår jobbade jag kvällen. Gör inte heltid nu i hopp om att det löser sig. Vill ju jobba... Men...
Som ett brev på posten har jag blivit förkyld. Magnus var snäll nog att dela med sig. Hellre det än depression.
Försöker mig på att plocka lite här hemma innan det blir dags. Ska ta ett bad snart & lösa upp stela, värkande muskler. Längtar till jobbet! Men var på det berömda håret att få en panikångest attack igår. Ibland är det bättre att bara vara tyst. Ibland, måste man faktiskt inte säga någonting alls....
Längtar till nästa vecka! Men samtidigt är jag jävligt nervös över att lämna över en vardag med mina barn på andra människor...! Ska å andra sidan bli vansinnigt skönt att hämta andan. Denna resa kunde nog inte komma mer lägligt...!
Nu blir det tydligt vad mycket fobier håller en tillbaka. Jag är så glad nu att min rädsla över att släppa ifrån mig min son, var större än rädslan för att flyga. Jag är fortfarande vansinnigt rädd! Men mer en skräckblandad förtjusning. Älskar att resa tydligen! Att få se alla likheter & olikheter. Hjärtat exploderar av lycka! Det tillfredsställer min rastlösa själ.

Vaknar upp till denna nya måndagsmorgonen i September. Min käre Magnus har välsignat mig med sitt förkylningsvirus.
En klar, gråblek himmel uppenbarar sig utanför köksfönstren & allt är stilla....
Jag har tagit mig en kopp kaffe. Tar sats för att orka med denna dagen. Just nu känns det inte hopplöst.
Alldeles strax ska jag väcka barnen. Jag jobbar i eftermiddag. En stund för mig själv att meditera & samla energi. En vanlig dag, men skolfotografering & idrott. Rutiner. Behöver dem minst lika mycket själv nu. Vår schematavla & kalendern som allt ska antecknas i. Litar inte på mitt minne alls...

Ibland spelar det ingen roll hur många diagnoser man har eller inte har, så drabbas man ändå av andra saker... Har man kronisk njursvikt, kan man ändå bli förkyld. Har man kanske cancer, kan man ändå få en härlig magsjuka. Är man inbillningssjuk, kan man faktiskt bli sjuk på riktigt...
Och jag borde ha sett symtomen. Och jag såg bara vissa, som fick mig att tro att jag var uppriktigt inbillningssjuk! Oftare fick jag spänningshuvudvärk & dessutom utvecklade migrän, så till den milda grad att jag både kräktes & fick synrubbningar. Ofta yr & ostabil. Problem med magen (knip, diarré & kräkningar), men under en ganska lång tid har jag noterat att jag har nu ruskigt dåligt minne! Så till den grad att den påverkar vardagen negativt! Jag kan glömma vad jag (vi) talar om, mitt i en mening. Min hjärna byter ut ord, får mig att prata sluddrigt eller får mig att uttala den annorlunda eller inte grammatiskt korrekt. Jag sover dåligt, drömmer ofta mardrömmar & har en sån innerlig trötthet, så det nästan är omänskligt! Värk i varenda led & muskelfäste, nacke & skuldror är ihopfnurrade till en stor smärtande boll. Jag är paranoid & ledsen...
Ångesten kom oftare & oftare. Så en dag på jobbet tog det stopp. Jag fick en panikångestattack & allt svartnade. Nästa minne är Frödin som står bredvid mig inne på kontoret & klappar mig på huvudet. För mig var en sådan "obetydligt" gest ovärderlig. Han brydde sig. Han av alla människor.
Jag har gått in i väggen. Kroppen har sagt ifrån eftersom mitt psyke är uppdämt med mediciner. Jag är verkligt ömtålig.
Klarade ca halva veckan med Madhi på eftermiddagen, sedan fick jag lov att gå halva dagar. Klarade två tror jag med Munish, sedan har panikattackerna & gråten avlöst varandra konstant.
Fick ett tårdrypande anfall idag med, men ändå har dagen överlag känts lite bättre iaf. Hoppas det vänder nu.... Hoppas...!

När det gäller ens drömmar, så är det bara en själv som är ytterst ansvarig. Du kan inte lägga över det på någon annan.
Man får fråga sig om man vill att drömmen ska bli verklighet eller ej? Vägen till att uppfylla en dröm kan vara en riktig jävla mardröm å andra sidan. Är det värt det? Eller ska det få fortsätta vara en dröm?
Om man väl bestämt sig för att man vill ha denna dröm i verkligheten, ja, då är det upp till en själv. Man kan inte lägga över det ansvaret på andra, för det finns ingen som kommer & ger din dröm i handen, snyggt presentförpackad & redo att utnyttjas.
Nej, det är blod, svett & tårar.
Så upp med ditt feta arsle & gör något åt det. Ingenting som är värt något, kommer enkelt.

När jag var liten, lågstadie-liten, var jag sjuk & hemma med min mamma. Just då stod soffan direkt till vänster i bortre hörnet i vardagsrummet & TV:n direkt bakom dörren till vänster. Jag rotade igenom våra videokassetter i jakt på något att se, då vi bara hade tre kanaler (stackars barn att behöva växa upp då! 😜). Jag hittade en kassett med ett märkligt ord på & frågade mamma var det var. Hon svarade att filmen hette poltergeist & var en skräckfilm. Mamma var inte svårövertalad & jag låg snart helt fast i filmen!
Detta var poltergeist två & den film som banade väg för min kärlek till skräck-genren.
Nu, sådär en 28 år senare har jag äntligen skaffat mig boken! James Kahn & Steven Spielberg har givit ut den. Filmen (den första), var snarlik boken i mångt & mycket & det var lätt för för mig att projicera filmen. Helt okej bok (den är ju trots allt från 1983), men jag tycker egentligen att man alltid ska läsa böcker först. Tog mig tre dagar (några h/d) att läsa den, så den är lättsmält. Rekommenderas!

Eftersom jag är klantigast i stan & slet upp min gamla skada, så fick det bli en snabb promenad med Chippen igår.
Eftermiddagen bestod av jobb på miljöcentalen med Madhi.
Idag är jag vansinnestrött & har ont i hela kroppen! Till & med att börja jobbet kl12 idag känns alldeles för tidigt....!
Haft jobbiga mardrömmar hela natten. Men till min stora lucka vaknade jag utan migrän som kom igår. Magnus köpte hem migräntabletter & till min stora förtjusning så har de funkat! :)
Cykla till jobbet idag & bränna lite fett.......

Som bekant en massa ångest & oro. Tog mig en tur med Chippen i skogen & samlade energi! Älskade skog. Härliga dofter, lugnande ljud... Saknar Böj, med allt detta, lugnet & friden. Att bara ta ett par steg & sedan vara omsluten av skog.

Klockan 11 när Magnus kunde slå av jourtelefonen, så drog vi till kusten & havets hus. Strax innan Lysekil började regnet falla av & till. Gjorde ingenting. Vackra, härliga kusten med sina klippor, stränder & krokiga träd. Åt lunch i bistron & ett måste är att äta deras vansinnesgoda fisksoppa! Efteråt var vi inne på havets hus. Jag älskar livet under vatten. Kan stå i evigheter & bara förlora mig i dess skönhet o hela tiden upptäcka något nytt. Tyvärr såg jag inte (missade?) några sjöhästar eller bläckfiskar som är några favoriter. Vi provade att klappa sjöborrar, sjöstjärnor & krabbor. På vägen hem regnade det mer frekvent, men det hindrade inte oss från att gå upptäcksfärd på en strand, där vi gosade med vilda sjöstjärnor & plockade snäckor 😎
Halkiga klippor gjorde att båda flickorna trillade i plurret med kläder på. Ellie skrapade upp sig en del, men tog allting ändå med ro. Svårt att slita sig, hade gärna stannat kvar...! Betydligt bättre humör där o då.
Idag har jag lite ont i halsen, är trött & känner för en riktig deg-söndag. Till veckan blir det att jobba på miljöcentralen med Madhi.

Klockan var efter 2 i natt när jag äntligen orkade somna. Kvällen fortsatte med ångest. Kom upp efter 8 i morse, så mina storslagna planer om att gå på en tidig promenad gick åt helvete...
När sömnen väl kom, fortsatte natten med mardrömmar.
Familjen försöker prata med mig, men det gör fysiskt ont & det är som om hjärnan vägrar ta emot de ord som försöker ta sig in.
Har en jävligt jobbig känsla av att inte vilja göra ett endaste jävla dugg & att vilja ta mig här ifrån. Ny miljö, ny energi, bort från dammtussar, tvätt & disk.
En just nu känns det som om jag bara vill gråta...

Hade jag varit konstant uppåt & glad, hade jag varit drogad. Medicinerna hjälper mig att hålla mina "ämnen" i kroppen på en normal nivå. Och likt normala människor har jag dåliga dagar.
Drömt mycket mardrömmar igen i en period. Känslorna är svåra att skaka av sig. Hur gör andra människor? På mig kletar de fast sig likt koda. Jag vet att drömmarna inte är sanna, men känslan vägrar släppa...
Har varit lättretlig. Har varit hemma & är kanske understimulerad?
Känner mig tjock, äcklig & oattraktiv. Finns en lösning på det problemet, men tyvärr så sker inte under över en natt. Jag kan göra något åt saken, jag tänker göra något åt det, men det händer inte direkt, tyvärr...
Nu ska jag sova. Hoppas på att komma upp kl6 & gå promenad med Chippen.
Godnatt!

Strax innan klockan 4 i går morse pussade Magnus mig hejdå & åkte till jobbet. Strule kom ner & lade sig sedvanligt på min mage för att mysa en stund. Jag låg kvar i sängen, klappade katten & stängde av mitt larm som ringde som vanligt kl.04.00. Jag var vaken & funderade på hur länge min kropp tänkte motarbeta mig. Klart som en klocka hörde jag från Magnus sida sängen en barnröst säga "Mamma?", men alla barn sov gott på våningarna över. Jag vet att jag inte inbillade mig, även om jag nästan önskade det. Kanske var det den lilla flickan som brukade besöka mig i Böj som var tillbaka? Längesedan jag upplevde sådana saker...

En annan tanke denna morgon är när det gäller min ångest. Är det så att Magnus är lyhörd, lyssnar & förstår eller har jag blivit bättre på att tala om? Ge folk chansen att förstå genom att försöka förklara istället för att sluta mig? Kanske en kombination.... Men jag kan gråta av lättnad när ångesten bygger upp ett smärtsamt strypgrepp & jag beslutar mig för att försöka förklara hur jag mår & känner o jag möts av omtanke & förståelse istället för suckar & "men det är väl bara att...!".
"Klart att allt pågår inuti mitt huvud, men varför i hela friden skulle det betyda att det inte är verkligt?". För mig är det verkligt. För mig gör det ont på riktigt. Likt inre blödningar kan den första anblicken inte verka så farlig, medan det under ytan är kaos & livshotande....
Tack, fina Magnus för att du är du!

Hemma idag med. Har ont överallt. Men snart, då jävlar! ;)

Kräks & tôrrgrinar. Vet inte om jag spyr för att jag har ont i huvudet eller om jag har ont i huvudet för att jag spyr. Men när kraften kommer åter, då jävlar...! Vardag, rutiner.

Tycker det känns skönt dit jag kommit nu. Jag har tidigare haft fullt upp med att söka efter varför i det förflutna. Nu verkar det som om jag fått veta vad jag behöver & rör mig framåt med mina lärdomar. Känns bra att kunna släppa taget nu. Att njuta av nu & vad som är.
Framtiden vet vi inte så mycket om än. Beslut ska tas. Skitläskigt att ta steget över kanten....!

3 korvbröd & en kopp kaffe. Vinnarfrukost.
Kroppen värker, vilket är mer regel än undantag. Men jag står, går & andas. Att inte längre åka som en jojo till & från sjukhuset känns skönt ändå.
Läste ut "Arvet efter dig igår" & precis som med föregångaren "Livet efter dig" fulgrinade jag efteråt. Därför ska jag bara läsa faktaböcker & studentlitteratur! Så, efteråt plockade jag upp boken "Only Love Is Real" som är en uppföljare på min all time favorite "Many lives, Many masters". Skriven av en psykolog utifrån egna upplevelser från sessioner under hypnos med sina patienter. Tänkvärda böcker. Finns säkert på svenska också, för de som föredrar det.
Idag ska jag köra brödtur till Vålberg, Grums, Säffle & Åmål. Tror eftermiddagen följer med Hagfors, Ekshärad, Munkfors om jag inte missminner mig...? Sista veckan med älskade ASP:en, sedan blir det LWJ:n - citybilen som håller sig i krokarna, bortsett från, vad var det nu? 1-2 eftermiddagar då man får åka över kommungränsen. MittiCity som var min stora mardröm känns inte så farlig alls längre, men är less då de gjort om så vi får hämta tomgodset inifrån butiken. Trist nog när vi fick krångla med det från kajen.... Ja, man behöver iaf inte frysa där inne! 😁
Nej, dags att halsa det sista kaffet, dra borsten genom håret & en annan över tänderna, sedan är det dags att köra på. Har iofs inte jättebråttom till jobbet idag, då jag slipper färsken. Alltid något! :)

Kunde hålla upp med medicinerna ett tag. Fick börja med en låg dos igen. När vi åkte till Göteborg hade jag mycket ångest & oro. Jag är glad för all hjälp jag fått, för nu vet jag vad som händer & jag kan agera därefter. Det har inte gått särskilt lång tid efter punkten i mitt liv som var mitt lågvattenmärke. Hade jag haft kunskapen jag har idag & den hjälp jag fått, hade saker förmodligen sett bra mycket annorlunda ut idag. Men allt sker av en anledning. En klen tröst jag klamrar mig fast vid.
Efter Göteborg höjde jag dosen igen. Några dagar senare nu, kan jag uppleva att jag är mer "hög" än låg, som det kan vara innan det jämnar ut sig igen. Jag märker utav det på mina drömmar, på mina tankar & hur tunnelseendet försvinner & allt ter sig mer storslaget. Jag tänker mycket. Har en rastlöshet. Ångesten är borta, men jag känner en sorg som jag inte kan medicinera bort.
Ibland är det svårt att släppa taget & acceptera hur saker är. Men jag måste verkligen lära mig att ta tillvara på de lärdomar som det förflutna gav mig & fortsätta att röra mig framåt. Svårt att röra sig framåt när man ser bakåt....
Sen är det ju detta med förändring. Onekligen kommer stora förändringar ske här framöver, då vi båda måste söka nya jobb. Jag är egentligen inte så orolig för egen del. Men man är ju lite bortskämd som det är nu med sjyssta arbetstider, bara vardagar & dagtid. Plus att man får välja själv om man vill hoppa in röda dagar. Jag är tacksam för att jag fått jobba på Caland. All den erfarenhet jag bär med mig därifrån gör mig ändå till en bra anställd & jag är medveten om att jag har det jävligt bra där jag är nu, även om man kan gnälla ibland. Men det är ett uttryck för känslor som bubblat upp där & då, när man möter de motgångar som kan komma när DC är sena med varor, när lastbilen krånglar eller när folk parkerat på lastzoner.
Jag kommer sakna folket ändå. Den hatkärlek jag kan känna.

Helgen sprang förbi helt hysteriskt.
Det är redan söndag kväll & i morgon ska jag börja köra ASP:en igen i tre veckor & sedan fortsätta med LWJ:n i ytterligare tre. Ska ändå bli skönt att få börja köra, även om jag just nu har lite nervositet i kroppen. Till hösten ska jag få en "tjänst" inne på miljöcentralen! Ja, ganska IQ befriat, men man gör det väl så kul man kan :) Dags att börja fundera på vad man vill göra sedan, "livet efter KF" kommer vare sig man vill eller inte.... En del av mig känner att jag vill fortsätta röra mig framåt nu. Inte tillbaka till det gamla invanda, som Hammarö kommun, avd12 eller liknande... Men å andra sidan, får jag chansen till ett jobb så tackar jag inte nej.
Nu blir det bad & hyvla av sig lite. Snart blir det grillat innan det är dags för mig att sova. Marcus gjorde mig ändå en tjänst när han ville ha Ellie under veckorna, så jag får en hyfsad sömn. Märker att jag sover mycket oroligare med henne hemma.

Cyklade till jobbet. Slog fast att det blir iaf en mil om dagen. Bättre än inget! :)
Det var en sån dag på jobbet idag. Mycket skratt & käftslängande & en hel del musik o dansande!
Eftermiddagen minns jag inte riktigt hur den slutade...? Förutom att det blev massa mys med min fina kille i sängen. Strule, alltså! :)

Inte så tungt att ta sig upp längre. Denna veckan är man på miljöcentralen tillsammans med fröken Falkman, Thomas & David. Mycket tomgods som trillade in idag efter denna storhelgen. Märker hur jag får många glada ansikten i min närvaro. Kanske man kan göra en liten skillnad med sin attityd mot andra...?
Cyklade hem från jobbet. Gick förhållandevis sakta eftersom jag höll samma tempo som Magnus som sprang bredvid. Väl hemma blev jag sugen på glass, så jag frågade Saga om vi skulle cykla till Lidl för att köpa lite. Det slutade med att vi cyklade till Forshaga, käkade mjukglass & sedan cyklade vi hem igen. Sammanlagt blev det då 3,6 mil. Bra jobbat Saga! :)
Nu ska jag ta tidig kväll.
Puss på er!