tellhim

Slits mellan att ställa upp för sin sambo & självbevarelsedriften. Hur ska jag dämpa ångesten? Hur ska jag göra för att ta mig igenom denna dagen? Ska jag helt enkelt säga att jag inte klarar av det? Vara en svikare & göra Magnus besviken eller kanske rentav sur? Vara så jävla osjysst & inte ställa upp en endaste dag? Hur ska han förstå att en sånhär sak nu utlöser en känsla av att drunkna i mig? Jag kan inte andas! Huvudet bultar, det knyter sig i mage & bröst. Det värker i hela kroppen! Jag tar gladeligen tillbaka njurstenarna om jag slapp denna psykiska terror. Förklarade jag någonsin för Marcus när jag mådde såhär? Förklarade jag hur jag upplevde det, eller sa jag bara att jag inte ville? Men även om jag förklarar... Skulle de förstå? Skulle de verkligen kunna sätta sig in i hur ohanterligt jag upplever detta?

Och jag vet så väl konsekvenserna efter idag... Jag dricker inte alkohol för jag tycker inte det är värt bakfyllan. Samma här, jag utsätter mig inte för såna här situationer om jag inte tycker det är värt den sociala bakfyllan som jag får. Men jag kommer ta allt jag förmår att smeta på ett leende & en utåtriktad personlighet & jag kommer spela med. Vara trevlig & sådär som jag förväntas vara. Men när jag kommer hem, så kommer jag låsa in mig på toaletten, kräkas av utmattning, ställa mig i duschen & gråta för att spendera kommande vecka med att vara introvert & bortstötande & extremt trött & tagen. Just för att jag måste göra en sådan enkel sak som att käka middag med några vänner när jag känner att jag är ur balans & verkligen hade behövt bara få vara & vara på en basal existensnivå....

Men men. Life sucks, then you die.

Önskar jag var sådär överdrivet social & "på gång" hela tiden. Spontant vill jag be om ursäkt för att jag inte är sådan. Men jag tänker inte be om ursäkt för att jag är den jag är. Jag är inte självisk. Jag försöker överleva.