tellhim

Kunde hålla upp med medicinerna ett tag. Fick börja med en låg dos igen. När vi åkte till Göteborg hade jag mycket ångest & oro. Jag är glad för all hjälp jag fått, för nu vet jag vad som händer & jag kan agera därefter. Det har inte gått särskilt lång tid efter punkten i mitt liv som var mitt lågvattenmärke. Hade jag haft kunskapen jag har idag & den hjälp jag fått, hade saker förmodligen sett bra mycket annorlunda ut idag. Men allt sker av en anledning. En klen tröst jag klamrar mig fast vid.
Efter Göteborg höjde jag dosen igen. Några dagar senare nu, kan jag uppleva att jag är mer "hög" än låg, som det kan vara innan det jämnar ut sig igen. Jag märker utav det på mina drömmar, på mina tankar & hur tunnelseendet försvinner & allt ter sig mer storslaget. Jag tänker mycket. Har en rastlöshet. Ångesten är borta, men jag känner en sorg som jag inte kan medicinera bort.
Ibland är det svårt att släppa taget & acceptera hur saker är. Men jag måste verkligen lära mig att ta tillvara på de lärdomar som det förflutna gav mig & fortsätta att röra mig framåt. Svårt att röra sig framåt när man ser bakåt....
Sen är det ju detta med förändring. Onekligen kommer stora förändringar ske här framöver, då vi båda måste söka nya jobb. Jag är egentligen inte så orolig för egen del. Men man är ju lite bortskämd som det är nu med sjyssta arbetstider, bara vardagar & dagtid. Plus att man får välja själv om man vill hoppa in röda dagar. Jag är tacksam för att jag fått jobba på Caland. All den erfarenhet jag bär med mig därifrån gör mig ändå till en bra anställd & jag är medveten om att jag har det jävligt bra där jag är nu, även om man kan gnälla ibland. Men det är ett uttryck för känslor som bubblat upp där & då, när man möter de motgångar som kan komma när DC är sena med varor, när lastbilen krånglar eller när folk parkerat på lastzoner.
Jag kommer sakna folket ändå. Den hatkärlek jag kan känna.