Spöken?
Strax innan klockan 4 i går morse pussade Magnus mig hejdå & åkte till jobbet. Strule kom ner & lade sig sedvanligt på min mage för att mysa en stund. Jag låg kvar i sängen, klappade katten & stängde av mitt larm som ringde som vanligt kl.04.00. Jag var vaken & funderade på hur länge min kropp tänkte motarbeta mig. Klart som en klocka hörde jag från Magnus sida sängen en barnröst säga "Mamma?", men alla barn sov gott på våningarna över. Jag vet att jag inte inbillade mig, även om jag nästan önskade det. Kanske var det den lilla flickan som brukade besöka mig i Böj som var tillbaka? Längesedan jag upplevde sådana saker...
En annan tanke denna morgon är när det gäller min ångest. Är det så att Magnus är lyhörd, lyssnar & förstår eller har jag blivit bättre på att tala om? Ge folk chansen att förstå genom att försöka förklara istället för att sluta mig? Kanske en kombination.... Men jag kan gråta av lättnad när ångesten bygger upp ett smärtsamt strypgrepp & jag beslutar mig för att försöka förklara hur jag mår & känner o jag möts av omtanke & förståelse istället för suckar & "men det är väl bara att...!".
"Klart att allt pågår inuti mitt huvud, men varför i hela friden skulle det betyda att det inte är verkligt?". För mig är det verkligt. För mig gör det ont på riktigt. Likt inre blödningar kan den första anblicken inte verka så farlig, medan det under ytan är kaos & livshotande....
Tack, fina Magnus för att du är du!
Hemma idag med. Har ont överallt. Men snart, då jävlar! ;)
