Torsdag eftermiddag
Tog mig ut & började så smått påta ute i vår lilla trädgård. Sol, fågelkvitter & knoppar. Inte mycket behövs för att må gott. Ellie hjälpte mig beskära nyponbuskarna, vallade sniglar & lekte med Chippen.
Ett rensat jordgubbsland. Det knoppar sig & jag hoppas på många goda bär :)
Råkade väcka denna krabaten, som trött kröp ner tillbaka under jorden.
Chippen myser i solen :)
Fyndhörnan. Någons ägg. Sniglar...?
Pluppar upp lite vår :)
Inga vansinnessmärtor, men öm, stel & lite låg.
Nu tar jag ett hett bad. Värme som smärtlindring. Värme för avslappning. Raka benen, smörja in sig, ta hand om trasig kropp. Rensa tankar. Idag, skulle jag helst vilja ha det tyst. Vara tyst. Men med en glad & ljuvlig femåring är inte så sugen på det. Men en kort stund fick vi, då hon kröp intill, vi satt tysta & kramades, innan hon kom på att man kunde "fiska katt", dvs binda en ölkorv i ett måttband & kasta över kanten på soffan. Ibland fick man visst en stor hund-haj också :)
Jag räcker inte till nu. Inte för att vara den där överambitiösa föräldern som ständigt hittar på rejäla företagsamheter, men vi har bakat, sytt, lagat mat & grejat i trädgården tillsammans, bortsett från oändliga samtal om allt & inget & fantasilekar. Å andra sidan kanske det mer handlar om kvaliteten på tiden vi får tillsammans? Hon är glad & nöjd, o mamma ligger inte däckad av smärta. Vi är tillsammans, gör saker tillsammans & mår bra tillsammans. Spenderat tid tillsammans. Och tiden, är viktigare än priset.
Spånar lite på någon form av semester där Ellie är med. Jag kommer vara ledig på helgerna & kanske någon dag mitt i veckan på de turerna jag ska köra. Långt mycket bättre än treskift & sönderslaktat schema.
Hur som. Dags att fortsätta. Grilla idag om Gud vill :)
Plötsligt var det torsdag
Haft ärligt talat en pissnatt. Sedvanliga smärtor, sprungit mellan Saga & Ellie som verkar ha sovit lika dåligt som jag. Inte kunnat komma till ro, så sömnen höll sig borta. Lyckades slumra till, vaknade av Magnus larm som jag nära nog fick psykbryt på i morse, då jag verkligen inte förstår hur någon bara kan sova sig igenom det. Lyckades somna, drömde en FRUKTANSVÄRD mardröm om att Kevin dött. En såndär dröm, vars känslor nu envetet hänger kvar & som utlöste en ångest utan dess like. Kära doktor, jag slår fast att medicinen inte påverkar mina leder, utan jag tänker nu höja doserna igen då mardrömmar, ångest & tvära känslolägen börjar påverka mig & min vardag till det sämre. 
Ska dricka lite kaffe nu & testa vad jag klarar av idag. Verkar som om vinden lagt sig en aning, kanske det blir promenad sen om det inte gör för ont i underlivet. Jag längtar så efter att vara frisk & smärtfri....
Samla sig lite & ladda lite positiv energi nu! Jag har ju trots allt det finaste sällskapet :) (Saga & Ellie)
Men ååååååhhh.....
Tredje dagen med migrän & spänningshuvudvärk. Sjönk ihop på köksgolvet. Efter en stund konstaterade jag att jag inte kände någon smärta i njurar eller tillhörande delar. Bara huvudet. Vågade knappt röra mig.
Trött, sliten, less....
Tog det lugnt en stund. Skulle sedan dammsuga lite i hallen. Kände av den bekanta smärtan i njuren igen. Fan också! Satte bak min vänsterhand. Vänta nu.... Vänster? Neeeeeeej!!! Nu har jag ont i vänster njure också!!!
Känner mig subfebril. Hängig.
Nu är det bara jag & Ellie hemma. Vi roar oss så gott det går. Inga värre utsvävningar, men vi leker lite tillsammans & missbrukar morötter.
Blir en lugn dag.
Ska försöka komma ut lite sen.
Paranoid?!
Tyckte väl att jag kände mig iakttagen...
Skratta eller gråta?
Det gick inte längre...
Jag älskar att jobba. En hel vecka på miljöcentralen & lyckan var gjord! Grymt taggad. Men när man smiter undan & har så ont så man grinar, då är det inte värt.... Först kommer en känsla av att få en påle genom kroppen & kroppen drar sig krampaktigt bakåt, samtidigt som en extremt obehaglig känsla av att ha ett vasst, skavande föremål längst ut i urinröret som vägrar komma ut & som får en förlossning att kännas som en spa-dag! Jag har så jävla ont i njuren, i kisseriet, i lederna, i musklerna, den konstanta infektionen gör sitt till, plus spänningshuvudvärk/migrän med synrubbningar, nackstelhet, illamående... Ja, så jävla rockigt! Jag orkar inte längre.... Igår kväll bröt jag ihop. Kunde inte hejda tårarna. Känner mig som en svikare. Värdelös. Vill bara vara frisk & gnälla över en vanlig förkylning som alla andra..!
Jag vill kunna ta långpromenader med Chippen, kunna cykla med barnen, överhuvudtaget göra något utan smärta.
Ligger i soffan med filten över, har nog inte feber, men kroppen knottrar sig & man har en såndär obehaglig känsla av att frysa, jämt litegrann. Skriver med ett halvt öga öppet. Det snurrar. Känner mig gnällig. Tänk om jag kunde skriva om någonting roligt & inspirerande?
Nu ska jag vila. Barnen ska göra picknick & gå ut till parken.
Längtar!
Längtar till ork & hälsa.
Längtar tills Kevin & jag ska börja cykla.
Längtar till Gardasjön!
Längtar tills en härlig mini-semester med Ellie.
Längtar till Rom.
Längtar till varma dagar.
Njuter av nu, så gott det går.
Gör det bästa av situationen.
Längtar efter att få jobba, men samma glädje & energi som innan det senaste anfallet.
Men just nu, är nu och upp till mig att få ut det mesta av det som går.
Smärtor!
Igår var det sovmorgon. Jag & Saga satt på förmiddagen & målade påskbrev. På eftermiddagen skulle jag jobba, vilket jag verkligen såg fram emot.
Nu har jag så jävla ont igen så jag nästan får panik!!!
Tar något smärtstillande & tôrrgrinar en stund.....
Pagge brukade säga...
"Lita aldrig på en person förän du sett denne riktigt full".
...ligger nog en del sanning i det, inser jag mer & mer....
Utvärdering
Ibland måste man stanna upp & dra sig undan lite. Man måste förstå att man har ett egenvärde & man måste få gå först, för annars har man inte orken att ta hand om andra, hur gärna du än vill inbilla dig det.
Man måste få sätta sig & verkligen ta sig en funderare på vad som är viktigt, vart man är villig att kompromissa & vad man är beredd att uppoffra. Man måste fundera på vart ens gränser går, vad som är ok & vad som inte är det. Vad som gör en glad & vad som inte gör det.
Man kan gå runt & tycka jävligt synd om sig själv, gnälla & vara missnöjd, men har man en möjlighet att ändra sin situation & avstår från den, då har man inte heller rätten att spy galla över det sen. Man får stå för att det är livet man valt åt sig själv & så enkelt är det med det.
Har man den där klumpen i magen att något inte stämmer, så är det dags att köra igång anti-virus programmet & låta det scanna om det så tar flera dagar. Lös sedan problemet.
För att citera min lillasyster; Deal With It!
Man måste respektera att vi alla är olika med olika värderingar. Någon kanske finner lyckan i skogen, en annan i att göra karriär, en annan att festa vid varje tillfälle som ges. Jag finner lycka mer & mer i det lilla, i nuet, i saker som alldeles för ofta tas för givet. Och jag trodde nog att lyckan alltid var så omvälvande! Men min lycka är ett innerligt lugn & frid. När jag orkar stanna, andas & bara existera.
Var rädd om dig.
Besviken
Skulle jobbat idag. Men smärtorna varade natten igenom. Gick upp & lade mig på soffan så att Magnus skulle få ro. Somnade en sväng vid 4. Drömde att jag gjorde "EVP-sessions" med Zak Bagans, som var Magnus. Fick kontakt med en flicka. Vilket sammanträffande.... 4.30 gick jag ner & frågade Magnus om inte han började 5. Nu hade jag lyckats skaffa mig nackspärr som sträcker sig ut i höger skuldra. Inga fler smärtattacker, men det är extremt obehagligt hela tiden. Undrar hur i helvete jag ska kunna köra lastbil ens? Och på tomgods skulle jag springa på toa var 10 minut. Om de akuta smärtorna håller sig borta ska jag prova i morgon. Annars får nog doktorn sjukskriva mig, tyvärr :(
Grötfrukost & tänker på hur jag brukade ösa på socker. Nu tänker jag "den är så söt som den är i sig". Trodde jag väl aldrig....!
Skulle vilja;
* Jobba
* Förbereda trädgården med barnen
* Påskpyssla
* Träna
* Cykla MTB med Kevin
Men just nu går jag runt en kort promenad med Chippen på nåder, då jag får skarpa smärtor i underlivet & en känsla av att man nästan kissar på sig!
Så jävla awesome!! ;)
*Out of order*
Smärtattacker de Luxe. Detta är fruktansvärt!!! Föder hellre en soffa på tvären.
Ikväll brast det & gapskratt övergick till gråt. Är så less & trött. Vill bara vara smärtfri & funka nu. Vara fri från infektioner som avlöser varandra konstant.
Lyckades bygga lite mat. Går runt som en ostbåge. Har så mycket jag vill göra (som att jobba!!), men känns som granatsplitter i hela ryggen...! Fy fan. Skönt att det rullar på nu...! Hoppas vara smärtfri när vi åker.
Gårdagen
Måndag & fullsmockad med nöjen. Först till tandläkaren, som kom med goda nyheter, för trots alla mediciner, al sjukhusvistelse & mun-misshandel så var mina tänder utan anmärkning.
Fick fika av hon-vars-namn-jag-glömmer sådär efter behandlingen. Nästan lika god som förlossnings-mackan! :)
Strax efter lunch var det dags för ESWL behandling på cystoskopi mottagningen. Först en näve tabletter (pre. med. Alvedon, mot illamående & oxynorm). Lite blodtryckscheck (Bra tryck) & sedan invänta medicinens verkan. Blev lullig tillslut & efter ca45 min kom ett bekant ansikte & hämtade mig. Upp på britsen, smaskade på glidslem (Eeeeeew, låter så äckligt!!) & sedan körde det igång. Inte en av de skönaste upplevelser man har men.... 40 min ska man ligga där. Allt eftersom så ökade hon slagkraften (känns som elektriska pisksnärtar med höga, snärtiga smällar) & tillslut även takten. Hon tyckte att jag hanterade detta väldigt bra & anmärkte på hur jag funnit ett sätt att flytta fokus från smärtan.
När vi var klara, slängde jag en blick på handduken som hon torkat mig med & såg att det var blod på. Hon kunde nog läsa mina tankar, även om det bara var någon sekund, för hon svarade mig att ibland blir det skav på huden & då kan det börja blöda.
Så, nästa vecka ska jag lämna in en urinoding, vänta på en kallelse till en översiktsröntgen & den 8 april är det dags för ny ESWL & en utvärdering om hur vi ska gå vidare. Än så länge har inga uppenbara sten kommit ut. Pigtailen ska jag ha kvar så länge jag har stenarna. Jag hoppas på att få ta Mats tjänst på tomgods tills vidare, då jag måste ha nära till toalett. I morgon blir det åter till jobbet. Ska bli skönt tycker jag! :) Idag blir det vila & smärtlindring.
Så kan man också göra
Så började de att spöka på allvar igen.
Blev frisläppt från sjukhuset på fredag eftermiddag. I morgon ska jag tillbaka & spränga en utav stenarna, den stora som ligger mest i vägen.
Väl hemma igen, orkade jag inte göra jättemycket. Hade ont som fan, så doktorn lurades :( På lördagsmorgonen drog jag & köpte tapeter till Ellies rum.
Nu har jag röjt hela dagen. Dags att ta kvällen.
Jippie
CSK, kirurgakuten, bara nöjen.
:)
Igår fick jag experthjälp på jobbet :)
Produktiv
Ja, det kanske inte syns så himla väl, men jag har fått mycket gjort i helgen ändå. Plus varit med Ellie på innebandy! Duktiga tjej. Är så stolt att jag spricker.
Och mycket händer nu & jag får chansen att reflektera massor. Vad viktigt det är att ha de där personerna runt sig som man växer av. Som får en att tänka till. Och man inser att om man spenderat tid med någon & man är van att saker är på ett visst sätt, då är det svårt att komma ur de gamla spåren. Men däremot, om man blir medveten, om man påminner sig om att göra annorlunda o utmana sig, då kan helt plötsligt alldeles nya dörrar öppnas & man får chansen att växa! Eller, så inser man att bakom dörren är en betongmur & här finns inget mer av värde att tillföra.
Hursomhelst. Bort med negativitet. Jag tänker inte be om ursäkt för det som får mig att må bra. Som ger mig inspiration & driv. Framförallt ska jag inte be om ursäkt för mig själv. För att jag är jag. Jag är inte som du & det är helt jävla okej det med. Jag följer gärna min rytm nu. Vissa dagar är fyllda med energi & ett driv. Andra dagar är jag introvert, ligger gärna still & filosoferar. Men jag måste lyssna till mig. Jag är inte en diagnos, men det är en del av mig. Sån är jag. Men jag blir bättre & bättre på att hantera det. Bipolär behöver inte vara all bad. Med rätt verktyg så kan man utnyttja det till sin fördel. Var öppen & ärlig, både mot sig själv & sina nära.
Jag var dum som skärmade av de som höll av mig. Hur fan ska man kunna hantera det då? Måste varit sinnessjukt påfrestande. Det är inte alltid lätt att säga för tredje dagen i rad att man är nedstämd. Men jag har lärt mig tala om (oftast) & Magnus frågar om det finns något han kan göra. Oftast handlar det bara om att få spy ur sig lite galla, krypa intill en liten stund & få vara liten. Det är inte alltid ett problem som måste lösas. Ibland handlar det bara om att vänta ut stormen. Den passerar snart. En stund med tystnad & känna att någon bryr sig & finns där, även när man har dessa episoder & att det är helt okej det med.
Ja, fast mej. Nu måste jag se Ghost Adventures. Enda gången jag ser något program överhuvudtaget. Ytterst sällan jag ser på TV. Men varje söndag är det GAC. Allt annat kvittar.
Godnatt på er alla raringar!
*Swish*
Fattar inte vart denna helgen tog vägen?!
Nu är det söndag morgon. Ellie & jag är vakna med alla djuren. Kaffe, fruktkuse smörgås med leverpastej & saltgurka. Alla mediciner är tagna för denna morgonen. Vika tvätt, tvätta mer, slipa det sista spacklet, sätta upp de två sista våderna. Kl15 ska jag med Ellie på innebandy. Hoppas få ordning en del idag. Till veckan är det tomgods på schemat. Ska bli skönt att slita lite :)
Nope, dags att dra igång om man ska hinna. Söndagar är alldeles för korta när man behöver den ;)
Okej, vi tar det från början i bilder...
Som bekant kastades det upp en väggstomme (Lugn, det kom allt till vågräta också.),
Oj!
Hittade en gammal CD från ett "lokalt band".
....Synd att den ende av värde inte var med.... :(
Hon med diagnosen ;)
Ont i hjärtat när tanken på att det kanske blir varsel i april. Livet med mina "systrar, bröder & extrapappor" kommer kanske upplösas.... Jag vill inte. Äntligen kan jag vara mig själv, helt & fullt; glad/ledsen/sprallig/kaxig/"dampig"/varm/humoristisk & liksom bara jag. Och mattan kanske rycks bort. Som fröken Morisette sjunger; "Well, is’nt it ironic".
Dags att försöka få till Ellies rum :)
Men än är det inte definitivt. Och vad hjälper det att supa till & bli bitter? Så istället tänker jag på att njuta varje stund, så länge det varar...
Och nu är det helg. Och jag sysslar med min hobby;
Jag hade iaf tur med vädret!
Torsdag & dags för ASP:en.
Vackert.
Älskar den lastbilen! Men idag mådde den inte bra... Så Dr.D fick laga den medan jag försökte få någon som helst koll på godset.
Efter mycket om & men så kom jag iväg, sen men ändå....
Tillslut var det gjort, efter mycket strul.
I morgon är det ASP:en igen. Hoppas det flyter bättre då.
Let Me Be Myself
Vetdu. Jag tycker så innerligt mycket om dig, även om du inte har ett skit att komma med. Jag tycker om dig för du. Jag behöver dig inte, men jag vill vara med dig, för att du är just du & för det jag ser i dig.
Och allt du gör för mig, uppskattar jag innerligt. Jag tar det inte som något självklart & jag hoppas jag någon gång kan ge tillbaka.
Att människor beter sig som de gör, gör mig ledsen.... Sunda relationer ger & tar ovillkorligen.
"Real Love is, where nothing is expected in return".
Öm i hjärtat
Hur det än nu kommer sig, så är jag glad att jag har de människorna jag har i mitt liv nu. Jobbet har blivit liksom en "familj", men många fina systrar & bröder. Men likt syskon, så tjivas det. Det hör till. Och så finns det de vänner som visar prov på att det kan gå år & plötsligt sitter man där, lyssnar till denne över en kopp kaffe & det finns en trygghet där. Den vänskapen är OVÄRDERLIG!
Och mina fina riktiga syskon med familjer som oroar sig för mig & jag oroar mig för dem & jag älskar dem innerligt & är så tacksam för att just de är mina syskon.
Stjärnmänniskor. Ja, det är så de får heta. De där som man alltid vet finns där. De där äkta, där tiden inte spelar någon roll.
Och plötsligt får man den där aha-känslan! "Only Love is real". Tiden är bara något vi hittat på. Är kärleken (kärlek är ett ENORMT begrepp) äkta, spelar inte tiden någon roll. Därför kan man sitta med armen om någon efter flera år utan kontakt & bara finnas där, som inget hänt.
Och genom alla våra liv följs vi åt. Vi hör ihop. Ibland är vi lite sådär som när man möter en bekant ute i en affär, man är där på olika uppdrag, vi hälsar & känner igen, men läget är inte rätt just då att följas åt, så vi skiljs med ett glatt "vi ses!".
Men det ska inte vara lätt. Du är här på ditt "uppdrag" (det du ska lära dig i detta livet) & jag har mitt jag måste komma underfund med. Men ibland känns det som att du/jag har lite fööööör mycket läxor att göra. Skulle vara soft att bara få en stund tillsammans. En ynka livstid här på jorden för att stilla den där oron som bränner....
För vi är yin & yang. Vi är motpoler & magneter. Vi är svart & vitt. Hett & svalt. Natt & dag. Men fan vad vi är bra ihop.
Tillit. Vad har vi lärt oss? Alla har ont uppsåt. Alla driver bara sitt egna intresse framåt. Kommer man i kläm, så skrapas man bort & förkastas.
Det är lätt att bli bitter. Slänga upp värsta muren & försvaret. Alla är ulvar i fårakläder. Jag har fått ett litet försprång. "Nya linser". Ser det lite klarare, men blinkar lite försiktigt mot det skarpa ljuset. Ibland... Måste man ändå våga. Vi lever alldeles för ensamma i flock. Känn efter i magen. Någon får dig att känna något som känns främmande... Skrämmande, men... Liksom härligt... Pirrigt... Man blir vild & lugn samtidigt. Man känner något som känns förbannat bra! Men är det en fälla?!? Man ska inte lita på någon...
Eller? Ibland är det värt att bara ta steget ut från det som är säkert. Som jag när jag vågade klättra alldeles för långt ner i mörkret, på halkiga stegar & fira ner mig i linor, ner i ett bottenlöst mörker, lååååååååångt från min personliga bekvämlighet.
Tänk att få ha åtminstone en endaste person, där man helt & fullt kan vara sitt egna, knäppa, trasiga själv, i vars knä man kan vila & samla energi. En endaste person som lyfter, stärker & inspirerar dig. En vän, en stjärna, som alltid finns där även om hon inte alltid syns........
Vi får väl se
- Kom! Jag vet att du vill...!
Du står där sådär förföriskt.
Jag går fram. Stryker med mina fingrar över dig... Jag vill så gärna...! Du lockar... Jag sväljer hårt... Jag får inte...! Satans jävla skit. Jag vill så gärna känna smaken igen...! Den där otrolig behagliga känslan som finns där, strax innan känslan av ånger. Jag borde inte....
Jag fuktar mina läppar, sluter ögonen & samlar all kraft jag kan uppbåda, innan jag slår upp dem igen & möter dig med allvar i min blick;
- Nej! Det är slut nu! Jag rycker tag i dig, knycklar ihop dig & kastar in dig i skafferiet.
Förbannade jävla godispåse!!!
Sockerabstinens är inte att leka med!
Förövrigt åkte jag med för att lära mig en av ASP:ens nya turer idag. 4 år sedan sist. 4 år.... Det värker till någonstans inom mig.
Någon muttrade att det var allt jävla skittur det också. Jag hade lust att klappa till människan. Skittur?! Det är fanimej LYX!!! Kan gärna ta den bilen nu & för alltid.
Nu kom familjen hem. Jag tackar för mig.
Gôtt!
Sitter ensam i köket med min kopp kaffe. Förutom köksklockan & kaffebryggaren så är det tyst i huset.
Kroppen värker fortfarande. Hade ju hellre sett att det var en inflammation i musklerna än något reumatiskt.
Jag ser ut genom fönstret & noterar de milda färgerna, hur snön som hänger kvar i buskarna bildar något som liknar små moln, med isdroppar som hänger under dem. Solen smyger fram lite försiktigt.
Den där motsägelsefulla känslan av lugn & rastlöshet gör sig påmind. Jag är så trött på ytligheter.
(Händerna domnar. Isar & myrkryper.)
Längtan ut i skogen gör sig påmind. Försöker trösta mig att det snart är maj. Jag reser gärna. För mig har Sverige räckt. Men nu när jag accepterar att sätta mig i ett flyg, öppnas ju onekligen andra möjligheter. Jag älskar att få upptäcka annat. Våga prova nya smaker, andra kulturer & möta andra människor. Man blir ödmjuk.
Världen är inte enbart ond & fruktansvärd, men det tar mycket plats. Men man måste lära sig att locka fram det positiva. Kan du svara mig, lockar jag fram det bra eller det dåliga i det som är du? Känner du att jag accepterar dig, precis som du är, även om jag inte alltid håller med?
Acceptans, tålamod, ömhet, empati....
Och jag tänker på "fågelungen". Undrar hur det är med hennes mamma & bror....? Där i dunklet i det lilla rummet på avd12, när jag höll henne tätt intill mig medan mamma låg på sin provisoriska bönematta i form av landstingets badlakan & jag fick lära mig att inte stå framför någon som ber. Men där rådde en ömsesidig respekt. Och jag hoppas hennes Gud nu ger henne frid & tar hand om hennes lilla "fågelunge".
Idag ska vi åka & hämta Kevin. Har en del att pyssla med också. Städa, tvätta osv :)
Bäst att fortsätta, Saga är uppe & då finns ingen tyst stund! :) <3
Kevins rum
Lite lister, lite gardiner, lite dörr & lite kabeldragning & detaljer, så är det färdigt! Hoppas bara att han tycker om det.
Från det ena till det andra;
Var hos doktorn. Han klämde, kände, slog & bröt. Ett under att inte jag sitter i fängelse, för jag ville klippa till honom för det gjorde så ont! Givetvis gjorde han som min käre kollega & slog mig inte ont anande över njuren, vilket nästan slutade i tårar! :P
Proverna visade bara på en stegring i CRP. Så, vi drar ner på min medicinering för att se om det ger någon effekt, kan vara en biverkning på psykofarmaka. Kan det komma efter så lång tid?
Sen går jag på en kur nu, utifall det är en inflammation i muskler/leder i två veckors tid. Förhoppningsvis är det bara något sådant enkelt! Jag ska på drop in på röntgen i Kristinehamn, & utifrån detta plus hur kuren går, ev. nya prover så får vi se om om det blir en remiss till reumatologen.
Bara nöjen alltså.
Trasig
När jag läste psykologi så berättade min lärare att många psykopater hamnar i chefspositioner & liknande. Ja, jag är beredd att hålla med....
Tôrrgrining
Detta med att känna empati. Att sympatisera med någon. Hos vissa finns det inte.
Jag älskar att jobba. Jag trivs på mitt jobb! Jag har roligt, har bra arbetskompisar & arbetsuppgifter. Men ibland blir barn sjuka, då behöver man VAB:a. Sen är jag trasig. Och många dagar biter jag ihop & kör. Håller god min utåt & gömmer undan allt. Jag är skitbra på det! Men ibland orkar jag inte.... Och att ha kroniskt ont & däremellan få akuta smärtgenombrott är fruktansvärt!! Och jag behöver stöd. Istället får vissa mig att må ännu sämre...
Ska till doktorn i morgon. Hoppas jag får svar, eller hjälp på något vis. Jag vill inget hellre än att må bra, inifrån & ut.
