tellhim

Och mina fina riktiga syskon med familjer som oroar sig för mig & jag oroar mig för dem & jag älskar dem innerligt & är så tacksam för att just de är mina syskon.

Stjärnmänniskor. Ja, det är så de får heta. De där som man alltid vet finns där. De där äkta, där tiden inte spelar någon roll.

Och plötsligt får man den där aha-känslan! "Only Love is real". Tiden är bara något vi hittat på. Är kärleken (kärlek är ett ENORMT begrepp) äkta, spelar inte tiden någon roll. Därför kan man sitta med armen om någon efter flera år utan kontakt & bara finnas där, som inget hänt.

Och genom alla våra liv följs vi åt. Vi hör ihop. Ibland är vi lite sådär som när man möter en bekant ute i en affär, man är där på olika uppdrag, vi hälsar & känner igen, men läget är inte rätt just då att följas åt, så vi skiljs med ett glatt "vi ses!". 

Men det ska inte vara lätt. Du är här på ditt "uppdrag" (det du ska lära dig i detta livet) & jag har mitt jag måste komma underfund med. Men ibland känns det som att du/jag har lite fööööör mycket läxor att göra. Skulle vara soft att bara få en stund tillsammans. En ynka livstid här på jorden för att stilla den där oron som bränner....

För vi är yin & yang. Vi är motpoler & magneter. Vi är svart & vitt. Hett & svalt. Natt & dag. Men fan vad vi är bra ihop.

Tillit. Vad har vi lärt oss? Alla har ont uppsåt. Alla driver bara sitt egna intresse framåt. Kommer man i kläm, så skrapas man bort & förkastas.

Det är lätt att bli bitter. Slänga upp värsta muren & försvaret. Alla är ulvar i fårakläder. Jag har fått ett litet försprång. "Nya linser". Ser det lite klarare, men blinkar lite försiktigt mot det skarpa ljuset. Ibland... Måste man ändå våga. Vi lever alldeles för ensamma i flock. Känn efter i magen. Någon får dig att känna något som känns främmande... Skrämmande, men... Liksom härligt... Pirrigt... Man blir vild & lugn samtidigt. Man känner något som känns förbannat bra! Men är det en fälla?!? Man ska inte lita på någon...

Eller? Ibland är det värt att bara ta steget ut från det som är säkert. Som jag när jag vågade klättra alldeles för långt ner i mörkret, på halkiga stegar & fira ner mig i linor, ner i ett bottenlöst mörker, lååååååååångt från min personliga bekvämlighet.

Tänk att få ha åtminstone en endaste person, där man helt & fullt kan vara sitt egna, knäppa, trasiga själv, i vars knä man kan vila & samla energi. En endaste person som lyfter, stärker & inspirerar dig. En vän, en stjärna, som alltid finns där även om hon inte alltid syns........