tellhim

-på gott & ont.

Väggen som ska dela barnens rum. Ska träffa brorsan under helgen om alla är friskare, så kan han kanske komma med bra tips & råd. Har jättemycket idéer på hur vi ska kunna fräscha till här hemma. Vill pyssla & greja & fixa!

Jag vill ha den här biten också! Det är så bra nu när man är inspirerad, kreativ men ändå kritisk.

Vi köpte en tapet till en av väggarna i v-rummet. Gillade tapeten, men blev tveksam till att den verkligen skulle passa där den var tänkt.....

Ja, vi får väl se.

Ikväll var det dags att åter titta på Arkiv X som drog nya avsnitt efter några års paus. Lyckan var gjord för ett gammalt fan & jag ska försöka följa :)

Nu får det bli natten :)

Saga & Kevin är också sjuka. Lite inne nu ;)

Gråtande person - grinar ännu mer.

En historia med lyckligt slut - grinar.

En tänkvärt filmklipp - grinar.

Grinar åt allt.

När jag inte grinar, så är jag arg & frustrerad.

Stundtals vill jag bara skrika "Fuck this shit!" & bara ge fingret åt hela jävla situationen. Jag mår skit & jag är arg & besviken på mig själv för jag har bara mig själv att skylla.... Medicinen är hämtad & jag hoppas att det snart rättar till sig. 

Jag har bara den där känslan av att jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Jag är helt slut & dränerad & är så satans jävla less på detta negativa som hela tiden bankar på! Jag är så jävla less på personer vars blotta existens drar ner mig så jävla mycket. Jag lovade mig själv att inte utsätta mig för sådant som får mig att må såhär (med eller utan medicin). Så jag måste komma på ett sätt att avlägsna dessa parasiter ur mitt liv. Jag tycker jag är värd att få må bra, att få njuta av mitt liv. Som det är nu är det svårt.... 

Men problem är till för att lösas, eller hur?

Slutgnällt för nu. Jag fick iaf sushi idag ;)

Tänk om det hade gått bra detta....

Jag skulle inte tänkt igår att "det var nästan längesen jag hade jobbigt ont i njurarna". Man ska bara låta saker flyta på. 

Känner mig ledsen & nedstämd. Dagen går i moll. Klump i halsen. Alldeles för många tankar nu som bara rusar runt okontrollerat. Doktor Hans fixar med medicinerna. Reflekterade över psyket. När jag första gången började med antidepressivt & ångestdämpande, så kapade det av alla känslor. Jag var inte längre låg. Jag var inte heller hög. Jag var verkligen bara. Med de mediciner jag går på idag, så känner jag mig hyfsat normal. Så som jag antar att man ska vara. Jag faller aldrig ner i ett hopplöst mörker. De vänder ofta snart till en normalitet. Däremot har jag märkt att jag verkligen inte är uppe bland molnen heller. Den kreativa sidan är också avtrubbad. Delen av mig som får ihop små noveller. Delen av mig som klottrar krumelurer på servetter. Min Ernst del. Jag känner mig inte passionerad inför något. Lusten att plugga. Att utvecklas. Inspirationen. Borta. Det är en existens. Oftast är jag ändå nöjd. Jag har varit slarvig & inte tagit mediciner, då jag inte förnyat (är på G nu iofs). Men idag märks det väl. Och tänk att det kan bli sådan skillnad över en natt! För sen i helgen har jag ändå mått bra. Men nu är väl den kemiska obalansen igång igen.

Mår illa. Vill inte äta. Det är tyst här hemma. Jag kan höra varenda sättning i huset. Jag kan höra kråkorna i träden utanför. Klockan tickar så högt att jag funderar på hur man någonsin kan höra något annat än den.

Njurarna värker. Jag orkar inte sitta still. Vill hålla igång för då känns det mindre hemskt. Men samtidigt gör illamåendet att jag bara vill ligga still.

Ett jävla gnäll.

Försöker se framåt. Började jobba i Bageriet i måndags. Inte intellektuellt stimulerande, men det är ett högt tempo & bra lön. Toppen. Märkligt att man jobbar med liv & får en skitlön. Men här jobbar man med bröd & bullar & får nästan en pinsamt bra lön.

Snart är det Maj & dags för Gardasjön. Sen är det September & dags för Rom. Sen i November blir det kanske Stockholm & Phantom of the Opera.

Vill hitta på något på denna delen av året. Behöver inte vara något värre, men ett avbrott i vardagen. Vill ju åka till något ställe som Sälen. Bo i stuga & vandra i vacker natur & bara reflektera & samla energi.

Ja, fast nej.

Saga har åkt till farmor, Magnus har åkt på bowling. Ellie & Kevin är hemma & leker.

Jag har lite träningsvärk & sedvanliga blåmärken. Bland annat ett stort på skinkan, inte efter att jag ramlat ner för trappen, utan från att suttit på en bakgavellift & hoppat ner. Däremot misstänker jag en spricka på en av underarmens ben efter mitt fräcka stunttrick i trappen.

På måndag börjar jag min nya karriär i bageriet. Vi får väl se hur detta utvecklar sig. Jag är nöjd med livet trots allt. Njurarna spökar från & till, men jag känner att kropp & psyke mår bra mycket bättre att gå dagtid, istället för 3-skift. Sen att man har en arbetsplats där man får jobba ganska självständigt & har grymma kollegor gör ju sitt till. Den där kvarten extra man har på morgonen är också ovärderlig.

Kroppen börjar tunna ur sig också & sakta får jag tillbaka mina muskler. Så jäkla skönt att få slita med kroppen! Och vi ska inte prata om lönen... Underlättar ju att ha en bra lön när man bara jobbar timmar! :)

Ja, fast nej. Ska gå runt & dagdrömma lite. Lyssna på "My World Of Sin" kanske, det var längesen....

Ja, alltså, filmen var ju inte så bra att den kommer förändra något liv, men tillräckligt för att få mig att tänka till.

Utanför ligger ett vackert vinterlandskap. Solen är på väg upp & himlen är blekblå. Klockan tickar. Jag dricker mitt kaffe. Jag behöver göra en massa, men jag är så sinnessjukt trött.

Jag ska bara en liten stund..... Snart kommer den, den där energin som folk alltid pratar om....

På sena eftermiddagen åkte vi hem till min kära storasyster & fikade. I måndags vart hon ett år äldre, fast i mina ögon åldras hon inte alls! Missade tyvärr lilla Fjuni men några meter, men vi får ta igen det vid tillfälle. Fick även mysa lite med Bianca (alltså, den katten! <3). Ytterligare ett plus i kanten var att "lille" Andreas var på hemmaplan.

Nu, när jag slitit mitt hår över Sagas nya iPhone & njurarna fortsätter att smärtsamt påminna om sin existens, så fick jag slänga mig ner i en alldeles nybäddad säng! Och Magnus sitter hellre uppe & ser på farmen. Han vet inte vad han missar! :P

Vaknade med halsont, öm kropp & en svidande hjärna. Nåja. Magnus körde barnen till skolan, lite kaffe & liiite mer sömn. Vaknar av att dörren öppnas & Max kommer in. Ser förvirrat på klockan, hon är typ 8.20, han började för fem min sen. Hör att han snörvlar. Jag hejar & frågar hur det är med honom. Först säger han att han mår illa & har ont i halsen & är snorig. Men när han sättet sig hos mig i soffan, så märker jag att han är ledsen. Han berättar att några ungar retar honom på skolan, men han pratar osammanhängande & har svårt att förklara. En stund senare kommer Magnus. Jag lovar Max att följa med honom till skolan i morgon. Det vill han.

Magnus åker. Jag & Max ser på Tv medan jag dricker kaffe, vi spelar lite spel & sedan går vi ut med Chippen. Drygt en timme är vi ute i skogen, leker i snön & skrattar. Han är på bättre humör, men jag känner hur sorgen ligger där under ytan. När vi kommer hem ser vi på insidan ut. Vi får se hur dagen fortlöper. Ska se om han vill prata lite sen, men detta är en kille med mkt känslor men svårt att uttrycka sig på ett konstruktivt vis, så vi får se....

Ellie, underbara unge! Gett oss en hel massa skratt & otroligt mycket kärlek. Sömnen blir lite sönderhackad dock....

Någon natt under veckan ropade Ellie uppifrån. Hon var ledsen & sa att hon råkat kissa på sig. Men hon hade bara råkat släppa ett par droppar i trosorna, så efter uppfräschning så bäddade jag ner henne i sängen igen. Jag gick åter & lade mig. Drömde på morgonkvisten att Ellie åter ropade, hur jag gick upp & hur Ellie stod längst upp i trappan, tog min hand & ledde mig fram till sängen där hon glatt konstaterade att den fortfarande var torr!

Vaknade av att Ellie ropade. Yrvaket ramlade jag ur sängen & tog mig upp för trapporna. Ellie tog min hand & ledde mig glatt fram till sin säng där hon konstaterade stolt att hon inte kissat ner sig! :) Ellie har stundom problem att komma ihåg detta med kisseriet, men hon är jätteduktig nu med undantag för några enstaka droppar. Men lite lustigt var det med denna sanndröm :) 

Apropå drömmar så drömde jag även något om mig, Magnus & Daniel. Drömmen var lång & många händelser, men jag minns särskilt hur vi kom fram till ett folktomt tivoli, där vi bestämde oss för att åka radiobilarna. De hade inga bälten, för det behövdes inte på de för vuxna. Daniel tröttnade snart & bestämde sig för att åka rullvagn istället. Var tydligen lite mer utmaning :)

Tors-fre jobbade jag på tolvan. Just denna kväll, efter all ledighet från avdelningen som jag haft, så bestämde sig min lilla fågelunge att det var dags att lämna jordelivet. Trodde att jag skulle bryta ihop. Men... Istället så kände jag en sån ömhet för det lilla skal som var kvar.  Med stor respekt & vördnad hjälpte jag mamman med lite omhändertagande innan jag lovade henne att se efter hennes andra barn. Jag kände igen mig på ett vis i denne. Kanske var det känslorna som aldrig kom. Hur denne höll humöret uppe, hur vi skrattade & spelade biljard & air Hockey. Men hen förstod inte. Fågelungen skulle vakna snart. Och det gjorde så ont.... 

Morgonen kom. Ny dag & allt fortsatte precis som vanligt. Världen stannade inte upp denna gången heller, för att ta farväl av den lilla som lämnat. Världen stannar aldrig upp. Bara rusar vidare. Och jag minns den där surrealistiska känslan när man konstaterade detta. Hur man själv var alldeles tom & trasig, men världen hade inte tid. Skynda, skynda, vidare, vidare.

4:e barnen jag sett lämnat jordelivet. Många förstår inte hur jag kan jobba med detta. Men ni ska veta att innan de lämnat, har det varit en lång & svår kamp. Varje gång har det varit skönt, för inget barn förtjänar att lida. När inget hopp längre finns, då är döden barmhärtig. Och döden är inget farligt & oftast är det vi vuxna som ger barnen skuld i att lämna jordelivet. Lämna inte oss! Svik oss inte! 

Men när döden kommer plötsligt, utan förvarning, i morbida olyckor eller åsamkat av någon annan. Dessa kan jag inte hantera. När barnen far illa, det kan jag inte hantera.

Lilla fågelunge. Du, ditt syskon & din mamma kommer alla finnas i mitt hjärta!

Idag åkte Ellie hem till sin pappa igen. Jag & Magnus passade på att gå ca 1 1/2h i de vackra, snötyngda skogarna. Där & då, mådde jag så innerligt bra! Borta från allt & uppslukad av nuets skönhet.

Ellie fick öppna fler julklappar som var väldigt uppskattade! Dessa var från farbröderna med familjer & moster MiaMo med familj :)

Gick upp samtidigt som Magnus åkte till jobbet.

En kopp kaffe. Orkade inte sitta & smutta något speciellt.

Jag började röja loss i köket. Flyttade runt möbler, städade i - under - bakom - högt & lågt, tvättade kuddfodral, gardiner, fönster, bytte ut kökslampan, plockade bort julsakerna ur köket, fortsatte med att slänga gamla papper i pärmar, fixade "2016" pärmen & hoppas på att det blir ordning & reda! Orkade inte sitta still. 

Eftersom jag numer inte hänger på dessa sedvanliga sociala medier, så nåddes idag nyheten om branden på Götetorpsskolan genom NWT i pappersform. Så när vi var & hämtade Saga på Hammarö, passade vi på att svänga förbi. Jag var tvungen att gå ur bilen. Gå bort. Titta närmre. Brandlukten var alldeles för bekant. Mitt hjärta brast. Just i den delen, där minnen från min barndom utspelas. Där mitt första sommarjobb var. Där vi satt i en ring & sjöng o spelade maraccas & gurka & triangel, där vi hade lekt & byggt kuddkojor. Det fanns inte mer. En förkolnad hög av ingenting, en avstympad del av en byggnad. Tanken på alla barnen. Vad en sådan plats kan betyda. Finns inte mer...

Jävla skitstövlar.

Nu ska jag göra som en frusen Wilma;

Sova.

Typ.

Första dagen detta år började ganska bra. Lagom sovmorgon med följande egentid. Yoga, 3,5 km promenad med Chippen då vi tränade en del stanna-sitt, vänta, ligg- kommandon. Fortsatte sedan med att baka scones med Saga & efter frukosten gjorde jag ett kortare Yoga-pass med henne. Hon verkade nästan bli lite sur, för det var jobbigare än vad hon trott ;)

Vi unnade oss sedan lite mys i soffan. Så var det min tur att bjuda på ett kulinariskt mästerverk, så jag trollade till lite laxpytt i ugnen. Själv tyckte jag att det var helt okej, medan barnen som vanligt rynkade på näsan. Man får aldrig någonsin gå ifrån standard!!

Nytt år, nya möjligheter!

Det där magiska klockslaget som är så avgörande för att nu, nu kommer det minsann ske en förändring!

Jag ska sluta röka, gå ner i vikt, springa på gymet minst 3 dagar i veckan, vara superhälsosam & bli en sådan fantastiskt mycket bättre person än 2015. Igår.

Ska man inte alltid sträva efter det? Att bli en bättre människa än dagen innan? (FYI; det var exempel, jag röker inte eller har ingen vikthysteri etc)

Kollar mailen. Facebook har panik. Du har sjuhundratrettio händelser som du inte har kollat! Är du från vettet!? Du missar ju ALLT!!

Och här sitter jag. Nej, jag har inte jättekoll på vad den åt till lunch, att det finns ett jätteviktigt status-upplägg som jag måste kopiera annars dör alla barn i Etiopien eller whatever. Utan här sitter jag & är sådär innerligt självisk. Jag tänker att om jag på något vis ska mäkta med att göra någon som helst skillnad, måste jag börja med mig själv.

Jag behöver sträva efter ett inre lugn först & främst, så att kropp & själ orkar att läka. Vill att min energi ska vända åter, så jag kan orkar vara den som sprider den positiva energin hos mina nära & kära.

Börjar året med ledighet. Det behövdes, för i slutet av året gick man all-in. Psyket onekligen ostabilt med kraftiga svängar & en kropp som klagade högljutt, men man bet ihop & bara körde på. Tur att man antingen är instängd i lastbil eller jobbar koncentrerat på tomgods, så att inte någon direkt blev utsatt för humöret, även om Magnus säkert märkte utav det ändå....

Lite klämkäckt så nöp jag ett finger ordentligt på sista turen, så blodet rann om handen. Som vanligt så gjorde jag inte ett ljud ifrån mig när det hände, konstaterade att såret var ganska litet, men väldigt djupt. Ingen fara med att se blodet som rann. Bad en tjej i butiken jag lossade på om ett plåster, när hon såg handen & blodet, bleknade hon & fick bråttom att hämta något att styra upp det med. Jag har inte problem med smärtan. Eller blodet. Jag har inga problem med att andra gör ingrepp eller sticker mig med sprutor. Men väl hemma, när jag skulle göra rent såret & ta av det gamla plåstret, ja, då blir man mesig & svag i knäna! Sårsprit & tvätta rent. Ett fult, ojämnt sår med vätska som ansamlades under en del av såret. Och att göra rent sår ÄR obehagligt! Iaf när jag gör det på mig själv! Men jag har ingen lust att få sepsis, speciellt inte nu när inte alla antibiotikan hjälper på mig....

Alla i huset sover. Människor & djur. Jag sitter & smuttar på kallt kaffe & lyssnar till tystnaden. Hör bara klockans tickande. Så jäkla skönt, den här stunden av frid. Lederna i händerna & armarna värker. Ska göra Yoga med Saga sen. Det behövs. Måste få ordning på kroppen & min kropp ÄLSKAR yoga! Det är verkligen toppen, både för kropp & själ!