tellhim

Men istället blir det en reflektion över det bipolära & hur det är att uppleva det från ett nytt perspektiv. Att sitta & iaktta det hela med en känsla av att vara som en kommentatorröst. Det är något lättare att hantera. Det är som det är. Mina perioder är oundvikliga! Men jag kan hantera dem på ett nytt sätt.

Att komma tillbaka från semestern, men jobb, skola, treskift & en vardag är riktigt skönt. Men BP:n får ett utbrott. Upp & ner. Trött, trött, så innerligt trött.... Mardrömmarna & den dåliga sömnen. Drömmarna är så svåra att skilja från verkligheten. Just nu sitter jag & funderar på om jag verkligen hade den där dialogen med chefen? Men samtidigt som min hjärna förstår att allt var en dröm, så upplevde jag den verkligen. Jag kände det kalla vattnet, porla kring min kropp. Dofterna, smakerna, vetet på åkern rörde sig strävt & gult mot mina ben där jag sprang. Jag hörde skotten. Jag kände höjden & den kittlande känslan när jag hoppade. Rädslan. Paniken. 

Jag började få hörselhallucinationer. Jag hör ett barn prata, när jag vet att jag är ensam. Jag började få den paranoida känslan. Något är fel. De är arga på mig. Jag har gjort något, de är arga! De vill inte ha mig här... Jag är så dum, så dum. Kan inte göra något rätt.... Det är ingen idé.

Känns som jag sitter fast i ett träsk & jag kommer inte upp.

Spänningshuvudvärken, som är jobbig som den är, har börjat sällskapa med migrän. Igår när jag kom hem däckade jag. Vaknade & hade såna skuldkänslor! Jag är så vek, så oduglig sa rösterna.

Jag står med denna värken mitt i ett trångt rum med massor av människor som pratar högt & försöker överrösta varandra. Jag får inte plats i mig själv, jag får panik!

Nacken värker, men inte som igår. Har varit ledig idag, tillsammans med Ellie. Haft en riktig mys-dag. Magnus tog Ellie till ridningen igår & jag är så innerligt tacksam! Ska köpa regnkläder till Saga & Kevin. Ångesten sliter. Jag vill inte träffa dem! Människorna alltså. Främlingarna som tittar sådär på mig, säger rösten. De vet. Alla vet vad värdelös jag är. De ser det på mig. 

I ena stunden drunknar jag i allt. I nästa, bleknar de bort. Den lilla trösten med att ha ultrarapida episoder. De håller inte i sig i månader. Men det räcker med en dag eller ett par då & då. Eller timmar. De räcker. Men det kunde varit värre.....

Ska gå upp. Peppa mig. Snart så! Promenad med hunden. Regn som faller. Blöta löv. Underbara doft av blöt skog. Det blir snart bra. Behöver lite utrymme att andas bara....