tellhim

Minns inte egentligen gårdagen. Jobbade natt med Samuel, Pernilla & Harnish. En natt där jag insåg att jag kan göra skillnad. En patient som fick en ångestattack. En rädd mamma som trodde att hen snädtänt på smärtstillande. Oroliga sköterskor. Men jag såg vad det var. Som väl var så fanns rätt doktor på plats som ställde samma diagnos som mig. 

Jag höll handen, strök hen över håret, behöll mitt lugn när mammas rämnade. Talade mjukt. Tröstade. Fanns där. Var närvarande. Jag vet vad ont det gör. Jag förstod precis. Vi sparade in på stesoliden då hen tillslut föll i sömn. Stannade kvar. Nu var det mammas tur. Pratade. Tröstade. Fanns där. Lugnet lade sig. Natten omslöt & tröttheten tog över. Jag lämnade dem. Ut i dämpade ljusrör. Innanför en dörr finns ett kaos. Innanför nästa, en annan tragedi. Varje familj går igenom sin kris vare sig det handlar om förkylning, cancer eller brutet ben. Ens bebis (alltid ens bebis, 17 år eller ej) är trasig på något vis. Det värker i föräldrahjärtat.

Mådde själv bra, trots abstinensbesvär & en massiv trötthet.

Hem. Mös i soffan med en förkyld Ellie. Sov av & till betydligt längre än vad som var tänkt.

Besiktigade bilen. En spindelled & ett bromsrör. Bara nöjen. Kunde varit värre!

Somnade i soffan flera gånger. Magnus styrde med föda. Vaknade omkring 22 (?) i soffan med en Ellie som låg tvärs över mig, Chippen över fötterna & Magnus under huvudet. Klättrade ner.

Någon gång ropade Ellie. Tror Magnus var vaken & låg & läste? Var klockan kring midnatt...? Klättrade upp, nattade Ellie igen, klättrade ner, somnade om. Klockan ringde på mirgonsidan. Ellie ropade uppifrån igen. Dags att gå upp. Väckte barn. Fixade kaffe. Näsan tät i snor, värkande hals, kletiga, svidande ögon, dunkande huvud & värkande kropp. Härligt!

Efter förra helgens nattliga bravader så slår det nu över igen. Mani. Orkar inte, men kroppen vägrar lyssna. Måste göra något. Men jag bekräftar mina känslor. Jag vet varför jag reagerar såhär nu. Och tvättstugan är redan städad & klar! :) Försöker ändå att dämpa det lite. Vill inte landa platt sen. Räcker med den där sorgen & tröttheten som kommer smygande....

Nu ska jag fortsätta plocka lite till. Kanske sätta på kaffe? Trycka upp tamponger i näsan? 

Äh, på’n igen!