tellhim

Nära två timmar senare blev jag hämtad av kirurgläkaren & hade lite samtal innan det var dags. Hon tyckte verkligen inte att jag skulle jobba! Och hon skrattade lite åt att jag jobbat natten. "Tur att du snart ska få sova lite då!" :).

Ytterligare lite väntan innan operationssköterskan hämtade mig. Fick nu även lägga till en snygg mössa till min mundering. Kändes lite sådär att behöva kliva ur trosor & blotta sig en aning för de manliga kirurgerna som jag såg stå & kika in. Upp på en brist inne på op-salen som påminde om en märklig gyn-stol. Det fanns fönster, så salen kändes väldigt luftig & trivsam. En narkossköterska kom in & gjorde oss sällskap. Jag att jag träffat honom förut. De visste att jag jobbade på huset, så det var en lättsam stämning med skratt & glimten i ögat. Jag deltog i rutinerna utan att de behövde instruera mig speciellt mycket. Lägga sig tillrätta, sätta fötterna i några speciella stövlar. Fick ett värmetäcke över mig. Jag skakade något kopiöst vid det här laget,  frös & spände mig. Kom på mig med att spänna mig så till den milda grad att jag inte låg platt mot britsen. Över axlarna hade jag stöd. På med blodtrycksmanchett, i med en infart, på med en saturationsmätare & ett EKG. Arbetsskadad som jag är så kollade jag på monitorn. SpO2 100%, pulsen lite hög, men jag var ju nervös, blodtryck normalt. EKG. Flatline. Sköterskan kollade fundersamt på skärmen. "Jahapp. Du är tydligen död. Men jag måste säga att du ser väldigt fräsch ut ändå!"

Jag skrattade & svarade "jag känner mig jäkligt fräsch för att vara död!". Humor är precis mitt sätt att hantera jobbiga situationer. Jag såg upp på skärmen & noterade rutan uppe i vänsterhörnet där det stod "lösa elektroder" & sköterskan gjorde det nog hon med, för snabbt var hon under tröjan & fick fast en som hoppat loss.

Så, där låg jag med min bara rumpa på kanten av en hård brits & trosorna hängandes runt ena benet. Op-rocken uppdragen till midjan. Fötterna fastspända i "stövlarna" & med ett optäcke över mig. Jag frös. Jag försökte tänka på hur jag andades så jag kunde slappna av. Narkossköterskan var rolig & snäll han med. Man behöver varma människor i en sånhär situation. Mina armar placerades utefter mina sidor & något fälldes upp så att jag låg riktigt stadigt på plats. Stöd över axlarna. Narkossköterskan tog sin plats vid min vänsterarm där jag hade infarten med droppet, sjuksköterskan höll syrgasen framför näsan. Narkossköterskan sa att han först skulle ge mig det lugnande & efter en minut ungefär skulle det snurra till lite. Jag kände den där bekanta känslan när kroppen blir tung & lealös. En värme infann sig, fast jag fortfarande frös. En märklig känsla. Han fortsatte att berätta att jag skulle få narkosen nu & de önskade mig "godnatt". Jag svarade godnatt, godnatt & minns att jag log när jag somnade från allt....

Under operation så tippar de britsen bakåt. Därav stöden & "fastspänningarna". Det är för att organen ska komma så långt upp i kroppen som möjligt. Sedan gör de 2-3 små snitt (i mitt fall två) där de går in med instrumenten efter att de fyllt bukhålan med gas, så att de ska få mer utrymme att jobba på. Detta är den största orsaken till att man är så mörbultad i hela kroppen efter ett sånthär ingrepp. Äggledarna bränns & sen är det klart. De tömmer buken på gasen, men det är svårt att få ut allt, därför är man både uppblåst & kan ha smärtor i bröstkorgen innan gasen absorberats helt av kroppen. Allt sådant obehag kunde sitta i några dagar. Självabsorberande stygn & lite förband.

"Nu är det klart" hör jag en vänlig röst i fjärran. Jag förnimmer att vi rör på oss. Ljusväxlingar. Jag fryser ända in i själen. Vet att jag skulle på uppvak öst. Vi anländer & en blond kvinna presenterar sig. Jag sitter snabbt upp, innan ögonlocken åter faller igen. Jag hör något om värme. Jag är så trött. Sen försvinner jag. Ser upp. Noterar att klockan är runt 15. Jag måste ringa in en vikarie. Yrar om det till den blonda kvinnan. Jag ska få låna telefon. Jag försvinner igen. Vaknar igen. Klockan är efter 16. Märklig känsla av att både vara utvilad & trött. Den blonda kommer & lyfter på täcket. Blir lite irriterad över att hon kikar ner i mina trosor utan vidare för att se om jag blött mycket där (man kan faktiskt säga att "jag behöver bara titta lite här nere, är det ok?") & sedan konstaterar hon att förbandet över naveln är mättat (fullt av blod), så det behöver bytas. "Men det kan vi göra här borta!" Säger hon & rullar in mig på en annan sal där vi ligger några nyvakna kvinnor & män. Jag får lite fika & smärtstillande. Tänk att det fikat som man får efter förlossning & operation alltid upplevs som en änglakör? Men jag hade lite svårt att få i mig. Smörgåsen liksom fastnade i hela munnen & halsen. Kändes som jag glömt bort hur man äter. Ljuvaste kaffe fick hjälpa mig ner med det. Ringde upp till 12:an & pratade med Natalie. Milanka hade fått tagit mitt nattpass & jag var tacksam. En del av mig tyckte att jag nog hade kunnat åkt & jobbat ändå. Men en annan sida av mig instämde med personal & andra att jag nog skulle ta det lugnt. Klockan var efter 17 när jag bad den mörka sköterska som tagit över att byta förbandet. Jag hade allt tjuvkikat lite & den ena var onekligen mättat av blod så att det räckte & blev över. Halvsatt upp när hon tog bort förbandet & jag såg ner på ett gapande litet hål i min mage. Mörkrött blod. Sköterskan såg en stund på det, sedan lade hon över förbandet igen & gick för att hämta lite mer att jobba med. Nackdelen med att veta såpass mycket om sjukvården, var att jag visste att det var liiite för blodigt. Hon fyllde min navel med kompresser för att suga upp det överflödiga blodet, torkade rent, satte över några steristrips & lade på nytt förband. Inget av detta gjorde särskilt ont. Noterade att min mage såg ut som om jag var nyförlöst igen & de bleknande bristningarna hade fått tillbaka sin färg. Men jag kände även hur blodtrycket föll & rummet började snurra. Jag blev stönig & tänkte inte påkalla hennes uppmärksamhet, så jag lutade mig tillbaka, drog upp benen & andades mig igenom detta. Kände ändå efter en stund att jag ville försöka gå på toa (vilket är min biljett därifrån), så jag satte mig upp försiktigt. Efter en liten stund slängde jag benen över sängkanten & satt så en stund. Min kropp sa åt mig att inte vara övermodig.  Kanade fram lite & satte fötterna på golvet. Satt så en stund. Syster kom in & jag sa att jag ville försöka gå på toan. Hon kopplade bort droppet & jag ställde mig upp avvaktade lite. Hon såg vaksamt på mig & jag sträckte fram mina skakande händer för henne. "Fryser du eller har du ont?". Både och svarade jag. Hon tog pulsen på mig & slängde mig i säng igen, plant läge.

Skit också..... Allt försvann bort en stund.

Vaknade till. Låg en stund. Såg på klockan. En undersköterska berättade glatt att min man satt ute i väntrummet. Jag hörde hur hon pratat med honom innan. Han var en sån väldigt liten bit bort & ändå fick jag inte ha honom hos mig. Stöttat mig. Hållt min hand. Pratat med mig. Jag måste här ifrån nu. Klockan närmade sig 18. Hade trott att jag skulle vart hemma för längesen.

Jag klev upp. Kände efter. Ingen sköterska i närheten. Bara mannen i britsen snett mittemot var kvar. Jag lunkade iväg mot toan. Hade inte blött så himla mycket ur snippan. Inget kiss. Jag var kissnödig. Eller? Jag borde vara det. Hade bara kissat lite innan OP. Inget kiss. Försökte locka med ljudet av porlande vatten. Inget resultat. Fan också. Vill inte vara kvar längre. Vet ju då väl att det är viktigt att kissa efteråt! Man kan få bestående skador på blåsan annars. Kissar man inte får man så småningom göra en speciell sorts ultraljud (en apparat som jag brukar använda på 12:an) för att mäta urinmängden i blåsan. Är det över ett visst antal ml, så får man rika sig, dvs föra upp en kateter i urinröret & tappa sitt urin på det viset. Jag gick ut till sängen efter en stund. Övervägde med mig själv. Ringde sedan på klockan & sade glatt till sköterskan att jag minsann kissat. Hon tog infarten & efter att ha samlat ihop mina grejer så var jag äntligen med Magnus. Hemma var jag trött & öm. Minns inte så mycket av kvällen. Försökte kissa flertalet gånger, men icke. Strax efter midnatt, när jag vaknade på soffan (alla andra hade gått & lagt sig), så testade jag igen. Inget kiss. Lyckligtvis är handfatet precis bredvid toan, så jag satte på ljummet vatten & höll handen i det & plötsligt hände det. Har aldrig varit så glad över att kissa 15 liter! ;)

Skulle fyllt på med smärtstillande vid 2 på natten. Än så länge så har jag klarat mig utan. Klart att det känns, men det är absolut uthärdligt. Tar jag smärtstillande & det tar bort smärtan, kommer min mani sätta in & jag kommer att börja röja här hemma igen, vilket var ett big no-no idag. Läkaren tyckte inte jag skulle vara själv under ett dygn postop. Så jag får väl uppföra mig tills familjen är hemma igen.

Nej, men det var väl allt jag kunde säga om detta just nu! Fryser fortfarande innerligt, så jag får kanske bädda ner mig en stund. Inte bära tungt eller ut & springa på minst en vecka. Att gå på promenad med hunden var också uteslutet.

Nåväl. Ha det gott allihopa!