tellhim

Det är så mycket ljud hela tiden. Rösterna i huvudet som bankar inifrån. Stadens brus & barnens skratt o skrik. Ett ständigt sorl & det skär i hela mig. Snälla, snälla. Kan vi bara vara tysta en stund? Vill nästan sticka upp till stugan. Hellre frostbitna kinder. Bara sitta på trappen, stirra in i skogen & lyssna på ett betydligt behagligare ljud.

Är det någon annan än jag som upplever detta? Att det ständiga ljudet från staden, från röster, från stressen & tempot verkligen fysiskt smärtar genom kropp & själ?

Och jag är sådär innerligt trött... Trött på förväntningarna. Trött på kraven, på alla måsten, på att ständigt vara på språng & på gång.

Jag läste en studie för ett tag sen om oss "överkänsliga". Om hur vissa saker verkligen dränerar oss på energi & lämnar oss likt urvridna trasor. Jag har öppnat mig på jobbet. Att trostsa all rädsla & vara öppen, tar energi. Men det känns skönt. Har många fina vänner där.  Jag har varit på medarbetarsamtal, fått både dåliga & bra nyheter, livet ändras, jag får ångest, det tar energi... Jag har varit ute med mina kollegor. Jättetrevligt med ett glas rosé till en utsökt middag & sen tackade vi för oss strax efter 21. Det tar & ger energi. Var på föreläsning igår. Samma där. Det tar & ger.

Idag var jag ledig. Kört barnen till skolan & sen fått vara ensam. Tystnad. Yoga. Meditation. Lugn. Försöka samla mig.

Jag kämpar. Jag lyssnar till mig själv. Magnus stöttar. Inte göra samma misstag. Jag försöker sätta ord på känslorna. Talar om för Magnus att det är galet nu. Idag social ångest. Magnus kom hem med lunch istället. Kröp ihop en stund med huvudet i hans knä. Blickar framåt. Nästa helg ska vi till Stockholm.  Snart är det våren & vi ska resa. Göra något med Ellie.

Jag ska hämta ut mina akvarellpennor idag. Tillsammans med de pennor jag fick av Peter & Mia ska jag börja skapa igen. Få utlopp.

Nu blir det egentid med Kevin. Snart åker han till Örebro där han ska vara hela lovet.