tellhim

Medicinerna gör mig avtrubbad & sinnesjukt trött. Inte trött som i "gäsp! Åh, vad klockan är mycket"-trött, eller "jag har jobbat hårt & är fysiskt & mentalt trött". Utan liksom sederad. Somnar sittandes, mitt i samtal med kaffe i handen. Höll på att tappa mobilen i kaffemuggen jag vet inte hur många gånger i förmiddags.

Förövrigt känner jag mig Ernst-ig. Har många idéer inför höst & vinter-boandet.

Känner mig nervös i Magnus sällskap, då jag tycker att hans kroppsspråk har blivit "hetsigare". Han känns frånvarande.... Och jag blir paranoid. 

Jag å andra sidan har börjat få en djupare kontakt med mig själv. Jag har insett att det är inget fel att vara introvert. Jag har alltid haft en stark önskan om att vara alla till lags. Och jag har ofta mötts av oförståelse till min önskan om att vara ensam. Inte ensam i den bemärkelsen, men jag har saknat meningen med att det alltid måste hända något. Jag trivs i tystnad. Eller ljudet från min familj. Mina syskon med deras familjer. Jag behöver närheten till naturen. Till isoleringen. Till det när man får jobba med kroppen. När det är viktigt att hugga tillräckligt med ved, inte att kämpa med den fränaste statusuppdateringen. Hästsvans, jeans, gummistövlar & stickade sockor. Knarrande trägolv, knastrande spis & regn mot plåttak. Mindre teknik. Mer naturmaterial. Mer meditation, mindre stress. Jag har inget behov att "vara med i svängen".

Jag vill plocka löv med barnen. Sitta vid köksbordet & rita. Lyssna till Kevin & Sagas djupa visioner & tankar & livet. Skratta åt Ellies påhitt & kloka citat.

Jag trivs i en liten krets. Nära. Närvarande.

Nu ska jag lyssna till regnet mot rutan. Försöka finna den normala tröttheten.

I morgon är en ny dag! :)