tellhim

Kan ju börja med att säga att det varit en märklig period i livet nu. 

Livet är nyckfullt. På gott & ont så vet man aldrig riktigt vad det är som ska hända.

Jag har haft turen att få träffa så många inspirerande människor & jag märker av en fundamental förändring i mig själv. Jag kommer aldrig bli fri från min sjukdom, men nu börjar jag bli säker på min sjukdom, vad jag har för signaler & vad som utlöser vad. Nu kan jag ta steget bort från att vara en sjukdom, utan sjukdomen är en del av mig. Det är jag. Men jag är inte den.

Så igår tog vi tåget till Liseberg. Ett gammalt ekipage från 1930-talet. Det var KF folket med familjer som åkte. 

Det var skillnad redan där. Hysterin som jag kunde känna innan en dylik resa var borta. Hade det blivit inställt hade jag tagit det med en axelryckning. Ångesten av att inte vara där precis vid öppning eller att vi heller inte skulle stanna till stängning fanns inte heller.

Det var en fröjd att vara där med Magnus. Vet inte om det berodde på att han är som han är, eller för att jag hade en helt annan attityd. Kanske både och?

Vi turades om att åka med de äldre barnen & med Ellie. Ellie var precis så att hon kunde åka några av de större attraktionerna. Vi började med Lisebergbanan. Ellie tjoade & var grymt nöjd med den åkturen & när vi hade nått slutet skrek hon glatt "Wooohooo! SATAN! - igen!!!" Och jag brast ut i gapskratt, för det var den mest spontana & ärliga kommentar jag hört på länge! :)

Jag & Magnus hann inte spendera speciellt mycket tid tillsammans, men det var ok. Varannan gång med Ellie & varannan gång med de äldre. 

Fick chansen att åka Helix & den långa kön var värd varenda sekund. Jävlar så grym! Ingen Balder eller Flume Ride dock... Det hanns inte med. Hade tänkt utmana mig själv med att åka göteborgshjulet, men det blev inte heller. Däremot så åkte jag AtmosFear. Och inte en tillstymmelse till panik. Däremot så tyckte jag att det var riktigt obehagligt när vi kom ovanför kanten, men ändå uthärdligt. Jag höll fokus borta på horisonten så gick det bra! Det värsta var ändå att åka upp. Ja, jag skrek vid nedsläppet, men det var ändå inte så farligt... Var väldigt stolt över mig själv kan jag säga! :)

Hade haft ont i halsen sen dagen innan & kan ju inte påstå att det blev bättre efter allt regnande & skrikande. På vägen hem däckade jag. Barnen hade hur kul som helst & hittade många nya kompisar på tåget. Plus att en kille i Sagas klass var med. 

Kan säga att det inte dröjde många sekunder innan barnen sov gott. Ja, iofs, det dröjde inte många sekunder innan jag sov heller!

Återigen. Många inspirerande människor.

Så glad för din skull, Marcus!

Så glad att jag har min toppensambo!

Så glad för alla nya bekantskaper! Att jag har möjlighet att växa varje dag!

Jag har planer för framtiden & ett mål börjar ta sin form. Inte helt orealistiskt sådant heller. Och inte har jag känslan av att det måste vara klart i morgon, detta kommer ju ta 7-8 år kanske att ta form... Okaraktäristiskt.

Nu ska jag unna mig lite kaffe, sedan ska jag mysa runt lite här hemma.

Ha det gott allihopa!

Djävulens påfund!