tellhim

Än så länge ligger lugnet över avdelningen, men man vet aldrig när det vänder.

Natt två av två.

Var med om en sådan konstig sak igår... Jag loggade in på en dator på teamexpeditionen, loggade in på datorn & sedan på cosmic. Skulle sedan kolla min jobb-mail, men plötsligt stod det att det var Erik (Underläkare) som var inloggad på den datorn. Och jag är HELT hundra på att jag loggade in hela vägen, så detta ska inte ens vara möjligt! Men men.... Erik är en duktig läkare & han kommer göra sig bra på barnkliniken. Bara han inte glömmer sin mänsklighet :P

Har haft lite extra hand om en svårt sjuk patient här. Blev erbjuden jobb som personlig assistent, men tackade nej. Skulle kunna bli hur bra som helst, eller inte... Men jag trivs här på avdelningen. Och skulle jag inte jobba kvar här, är det för att jag fortsätter att läsa. Men det är sjukt skönt att ha en lön, en dålig lön, men likväl en lön. Och just att få träffa alla dessa livsöden & ha dessa möten.... Det värmer... Det berör.... Det lämnar mig ödmjuk. Vissa saker kan inte mätas i pengar.

 

Det är lite lustigt hur livet får till det... Ibland så blir jag så väldigt övertygad om att det finns en mening med varför vi träffar vissa människor vid vissa tillfällen i livet. Och ibland får man en sån kraftig känsla av att man känner personen i fråga, fast man egentligen aldrig ens har träffats tidigare.....

Och ibland ser man saker med andra ögon. Jag älskar perioderna när jag kommer ur "geggan" & ser allt klart... Som den blå himlen, kröken på hans ögonfransar som sätter punkten över i:et, när man ser helheten & detaljen... När man SER. Herregud, vad mycket vi missar för att vi alltid har så bråttom att komma vidare, iväg, -skynda, skynda! Måste säga att jag blivit mycket bättre med att landa i nuet. Att lyssna på mina barns berättelser, att krama dem, skämta med dem eller bara finnas där.... Att gå på bio & äta sushi med Kevin, när jag egentligen hade behövt sova. Men han behöver mig också. Jag älskar min lille kille, när han är såhär full i bus, nyfiken & kramgo! Det minsta jag kan ge honom är min tid.... I morgon kommer mina flickor hem också! Ska bli så skönt. På måndag får jag egentid med Ellie medan de andra är på skolan. Sedan ska vi på ridningen hon & jag.

Kort sagt. Finns ingen mening med att stressa vidare. Vi kommer dit vi ska tids nog ändå....

 

"För en stund så lade sig tystnaden & dunklet omkring dem. Han satt i gungstolen & gungade lätt... Hon lutade sig tillbaka & tänkte på hur hennes kroppsspråk förmedlade lugn & öppenhet. Hon såg på honom när hon trodde att han inte såg, fast hon visste att han hade stenkoll. Hon beundrade hans skönhet, som var mörk & grov. Så enkel... Men det är enkelheten som det vackra ligger... De pratade med låga röster om vardagliga saker. Han hade en behaglig röst att lyssna på... Ibland kan man finna vänner hos de mest oväntade av individer. Den här människan som skrämde livet ur de flesta, men inte henne. Kanske för att han på vissa sätt påminde henne om hennes far.... Men hur som helst så var det meningen att de skulle träffas. Och hon mindes att någon sa till henne att ibland handlar det inte ens om henne.... Ibland handlar det om att just hon skulle möta just dessa människor vid vissa tillfällen, för att göra betydelse i någon annans liv....Och snart kommer de vara diffusa minnen...."

 

"Att uppskatta skönhet. Det var det, som det handlade om. Egenskaper hos andra som är positiva. Precis som Shakira-kopian. Herregud vad hon var vacker, med sin söta dialekt! Eller den där mamman... En del av henne såg härjad & tärd ut, men det var väl inte så konstigt med tanke på vad hon varit med om det senaste halvåret. Men hon var vacker ändå... Och hon började notera saker som skvallrade om deras sanna jag. Onekligen blir det så när man kommer nära. Men det gällde att passa sig... Vara opartisk... De enda som vet hela sanningen är just de.... Så fann hon sin plötsligt en dag i samma rum som denna människan. Och hon noterade saker som bara spädde på allt det positiva. Ett till synes fumligt & nervöst beteende, som hon ändå hoppades berodde på hennes närvaro & inte p.g.a. inkompetens. Hon fann det hela rätt charmigt då hon studerade beteendemönstret. En behaglig röst... Och ett hår som skulle få vem som helst att vilja dra fingrarna genom den ostyriga kalufsen. Ett leende som var bländande & ett skratt som smittade. Att omge sig med dessa superhärliga människor, som spär på ens energiförråd kan aldrig vara fel.... De var alla vackra på sitt sätt."