tellhim

Och man står lite med fötterna i båda lägren. Å ena sidan är jag utbildad vårdpersonal med väldig bred erfarenhet & har fått lära mig så otroligt mycket mer än någon som jobbar på en "ren" avdelning. Vi har ju både medicin, ortopedi & kirurgi. Och vi täcker så gott som allt. Och varje dag lär man sig något nytt...! Man blir ödmjuk av att jobba med dessa små hjältar, från födsel & ibland även in i döden.... 3 barn på ett år har jag varit med om lämnat jordelivet. Och de frågar mig på de andra avdelningarna hur i helvete jag orkar jobba där....

Idag var jag doktor i ögonen på två små flickor. Och jag satt med dem på golvet & vi lyssnade på varandras hjärtan. En av flickorna sa att mitt hjärta var sjukt, sen gav hon mig medicin & sedan vart jag bra igen! Hur bra som helst! I andra rummet fanns en dubbelt så gammal flicka. Jag byggde hennes självkänsla & vi gjorde segrar som hon aldrig trodde var möjligt & det ger en sån boost! Det är dessa stunder som gör det så jävla värt det: i den bekymmerslösa leken & i segrarna! Leende ansikten, skratten, kicken, lättnaden & tacksamheten. Och även i döden... Om det nu är meningen att de små måste lämna oss, så ges jag iaf möjligheten att ge dem ron att lämna i frid.... Att göra allt jag kan för att döden inte ska vara så himla skrämmande... För trots allt så är döden lika naturlig som födelsen. Men skillnaden är att innan födseln, så vet man inte vad man har... Men inför döden, så vet man vad man förlorar & man har ingen aning om vad som väntar...

Med andra foten så står jag i lägret som patient. En patient som vet lite för mycket & som förstår alldeles för väl vad läkarnas kodade språk betyder. Då inträder en jobbig tystnad som de tar med sig ut... Här går det inte att prata över huvudet. Och ibland blir även jag liten & rädd & skulle behöva en snäll barnsköterska som kramar min hand & säger att allt kommer gå bra, medan de pyntar mitt bandage med glittriga klistermärken!

Och jag sitter här. Och tänker att jag ska slåss för mitt liv, om jag måste! Men inte för att jag är rädd för att dö... Utan för att mina barn ska inte behöva växa upp utan en mamma....

Och man behöver se vad som är viktigt. På riktigt... Och inte lägga energin på onödigheter, speciellt inte när energin kommer i begränsad upplaga... Och jag kan se på mitt gamla jag & på dessa människor som slösar så med såna förbannade dumheter....!

Och det spelar ingen roll vad mycket jag älskar dig... "You never were and you never will be mine", för att citera Robyn.

Nu ska jag försöka tvaga denna skröpliga kropp som jag besitter, tvätta håret & notera dessa stora hårtestar som faller lös i mina händer... Förneka smärtorna, som lik en dov påminnelse om att inget längre är helt okej, molar lite här & var...

På tisdag blir det både läkarsamtal & till MVC för att ta mer cellprover från livmodern. Och jag kämpar mot tårarna, för jag känner mig ganska ynklig emellanåt. Sen tar jag mig i kragen & kör lite till. Men efter duschen ska jag lägga mig... I morgon kör jag sista dagen (i dubbel bemärkelse) med Sofia. Fina, fina Sofia... Vad jag kommer sakna dig....!

"-Why are you beeing such an asshole?

- Because, if I’m an asshole, nobody will be sad if I die..."