tellhim

Nu sitter jag iaf upp, fri från kräkningar, men ett kraftigt illamående & en huvudvärk som inte är av denna värld...! Med all rätt att tôrrgrina tycker jag.

Har en detalj i livet som tar väldigt mycket energi & jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Men jag kämpar med att inte köra den vanliga proceduren & ta den enkla vägen.... Inte helt lätt. Och jag funderar o funderar o funderar på hur i helvete jag ska göra? Distansera mig? Få frispel? Försöker prata om det... Men det är väl här som det brister lite också. Hur gör normala människor? Vad har man rätt att begära? Vilka krav kan man ställa? Är jag för snäll eller är jag helt irrationell? 

Nåväl.

Just nu känner jag för att dra till Malmö. Skulle vara skönt att få komma bort & distansera mig. Slår mig att det inte (alltid?) handlar om att fly, utan att jag behöver ta ett steg bakåt & ta nya andetag. Ibland står man alldeles för nära för att få en bra överblick. Jag tycker inte att det är så konstigt...? 

Jag tycker om att få komma bort. Annan miljö. Andas annan luft. Samla kraft & inspiration. Få ett break.

Och jag älskar de där stunderna av klarhet som jag får. När jag kliver av det rusande tåget & stannar upp. Jag upplever oftast som om allting går i ultrarapid. Det rusar på, utan att man kan hejda det. Men jag har allt oftare kunnat ta steget åt sidan. Vara närvarande. Som stunder med mina barn. Ta stunder att göra absolut ingenting. Meditera. (Btw, meditation är klart underskattat!).

Jag sitter i vardagsrummet. Det är ganska tyst i huset, sånär som något irriterande alarm från något vars batteri är på väg att dö ut nere i källaren. Magnus sover (än) & Chippen vankar rastlöst av & an i väntan på vår förmiddagspromenad. Det är ändå aldrig riktigt tyst, då jag ständigt hör suset från 63:an. Vantrivs. Men jag försöker flytta fokus, till vårfåglarna som kvittrar utanför. Längtar tillbaka till landsvägarna ute i Böj & promenaderna med Musse. Det kommer en vår. Och de kommer komma såna stunder med guldkant. Och faktiskt, så är det de till synes obetydliga stunderna som man minns mest. Som en vårdag på Karlavägen, när jag satt ute på källartrappen & solen värmde. Pappa sa att jag skulle sätta på mig jacka, för det var inte så varmt som det verkade där i solväggen. Nu upprepar jag hans ord till mina barn när våren kommer. 

Som kvällarna i sommarstugan när vi har grillat, solen är på väg ner. Man drar på sig en tröja i den avsvalnande kvällsluften & hör storlommens rop över vattnet.

En barbacka-tur på slingrande skogsstigar medan solen silar in genom täta lövverk. Dova hovar mot marken.

Jag tar en del bilder. Tror inte många ser på dem något speciellt. Men genom dessa vill jag förmedla just detta. Det lilla, obetydliga, ovärderliga.....