tellhim

En helt annan självkänsla. Kommer till avd11 där jag ska göra två nätter. Känner mig kompetent mitt uppe i denna rymdskepps-liknande lokal där jag nu är bunden dessa nätter på ett ISOL-rum. Respiratorvård & trach. Jag & en personal från 11:an. Vi utbyter erfarenheter & lär oss av varann. Märker skillnaden. Hon distanserar sig. Jag ser barnet, den lilla personen bakom respiratorns suckande & alla slangar.... Hon ser mer tragiken. Jag är mer "nu är det som det är, & vi får göra det bästa med de förutsättningar hen har!". Och faktiskt, så blir det inte så himla dumt då. Och hon tycker 12:an är en tuffare arbetsplats & jag förstod plötsligt hennes argument. Jag jobbar på en otroligt tung arbetsplats...! Men jävlar vad det är värt det! <3 Men nu är jag en som ska få spendera mycket tid hos hen på ISOL avd11. Och som jag säger; det värsta som kan hända är att jag lär mig något.

Något har ändrats. Jag är inte så säker på vad. Men det känns, ända in....

Nu kan jag inte sova som jag borde, för att *censurerade svordomar inbakat med någons namn* väckte mig!! Så det är väl bara att kliva upp & hoppas att jag orkar sova innan nästa pass.