tellhim

Jag såg in i dina mörka ögon. De innehöll all visdom i universum. Det svarta, rufsiga håret spretade åt alla håll. Du rynkade dina ögonbryn & kämpade med din andning. Du ska dö. Så är det helt enkelt. Bara dundra in i människors liv & sedan bara lämna oss, med värkande sår... Jag höll dig i min famn. Nära, nära. Du lade tillbaka ditt huvud mot mitt bröst & slöt ögonen igen. Mina läppar mot ditt hår. Jag vyssjade, nynnade, vaggade dig sakta fram & tillbaka. Din puls sjönk till en behagligare nivå. Saturationen Förbättrades. Du var trygg & nöjd, trots allt. Här & nu. De gyllene stunderna, i nattens dunkel & det svaga ljuset från övervakningsmonitorns skärm, där var vi. Ingen av oss är rädd för döden. Men vägen dit kan vara jobbig. Självklart önskar jag av hela mitt hjärta att du aldrig behövde gå... Fast så är det bestämt nu. Just nu mådde vi ganska bra. Och det palliativa funkade precis som det skulle. Ingen stress. Ingen smärta. Ingen ångest. Och jag var precis där jag behövde vara där & då. Jag satt i gungfotöljen & vi vaggade sakta...