tellhim

Jag drömmer mycket mardrömmar. Vissa jag har svårt att skilja från verkligheten. Känslor som lämnar sina spår.... Försöker möta dessa genom kommunikation med Magnus. Läser in alldeles för mycket i andras kroppspråk & sinnesstämningar. Tar åt mig. Negativt.

Mardrömmarna gör mig "rädd" för att somna. Tankarna snurrar hejvilt när jag inte håller dem sysselsatta med meningslösa spel på telefonen.

Hanterar ändå situationen långt mycket bättre.

Slår fast att dignosen är en del av mig, den är inte mig. Lika som att en persons religion inte är en individ, utan en del av denne.

Jag vet att nästa steg blir mani, som ibland går hand i hand med depressionen. Dessa är inte längre så långdragna & ibland känner jag bara av dessa en kort stund.

Tankarna förde mig till Liz. Tatuerad, rakad på huvudet, piercad hejvilt, scarification & implantat.

"Jag tatuerar & piercar mig inte för att göra någon sorts revolt, utan för att det är vackert i mina ögon."

Vackert.

Tankarna föll på originalitet. Att vara sig själv. Människo-flocken fryser ut. Inte som alla andra. Ett skadat djur. Det får vargarna ta först....

Eller är det också ett självskade beteende? Någon påpekade för mig att mina tatueringar var ett substitut för mitt eget självskadebeteende. Kanske?

Smärtan fungerar som en pysventil. Det hjälper till att släppa på trycket inombords. Men i så fall lämnar detta något förhoppningvis vackert efter sig & inte dessa ärr som är så hemska att se på, som drar upp ångesten igen.

"This too, shall pass...", en mening med betydelse. Allt är flyktigt. 

...Det gör bara ont en kort stund...

Såret, flisen, stygnen, ångesten, det krossade hjärtat osv

Ja, allt är relativt, men man får sätta det i perspektiv.

Egentligen är man så jävla obetydlig.

Men man kan göra betydande skada!

Eller något avgörande bra....

Nej, men om man skulle fightas med drömmarna lite. I morgon tar vi tåget till Karlstad igen!