tellhim

Lite mediciner & psykoterapi så blir det nog väl... Men en stor hjälp är att kunna erkänna sig själv & se sitt mönster. Komma på hur man kan häva beteendet.

Gnuggar bort det onda. Städa, städa, putsa, putsa.... Sortera, greja & fixa. Marcus kunde stå & titta på mig & inte alls förstå syftet med hur jag städade. Det såg nog knäppt ut. Inte "plocka, damma, dammsuga, torka golven". Så gör "normala" fick jag höra. Jag tar & gör allt på samma gång, skjuver allt vidare...

Jag försöker bryta mönstret. Göra som "normala" åtminstone i ett rum i taget. Ett steg i rätt riktning.

Jag kände igår hur det kröp i mig. Hur det var på väg igen. Jag blev irritabel & rastlös. Slängde spydiga kommentarer & skapade den där distansen... Det är då jag hade behövt bli sedd... Som de där som kan se på någon när ett anfall är i antågande.... Jag inbillar mig att ni ska se det i mitt rörelsemönster, höra det i min röst när jag pratar... Jag vet inte om det funkar som på samma sätt som när jag "dippar". Det börjar på samma sätt; blir ledsen, irritabel & elak. Skapar en distans. Thomas vågade bryta sig igenom den där distansen & drog mig intill sig & höll om mig... Jag fick sitta där, uppkrupen & liten, o tillslut så släppte det faktiskt... Mina vänner har sett mönstret att jag slutar svara på telefon & isolerar mig. Blir introvert.

Jag vaknade vid 4 i morse. Kände sorgen...

Tycker det är rätt skönt att komma upp. Få sätta på morgonkaffet, sitta vid köksbordet & se gryningen bland trädtopparna borta vid vattentornet.

Något igår utlöste en lavin av tankar & känslor.

En oskyldig kommentar från någon utifrån som gav mig panikångest. 

Detta är en del av orsaken till varför jag inte riktigt orkat hålla mig kvar... Min högsta önskan var att få göra som pappa & ha en riktigt kärnfamilj. Well, det gick ju bra....

Men i maniska perioder (de svårare), blir man omdömeslös & gör saker som man inte annars skulle göra. Detta kan ödelägga liv. De svåra maniska perioderna händer som väl är förhållandevis sällan, men tillräckligt ofta för att jag skulle kunna förstöra mitt liv gång på gång... Jag kanske behöver mina väggar, min distans för att kunna klara av att leva? Jag önskar att Marcus hade sett till att jag tog min medicin & att han "tvingat mig" att gå till läkaren.... Men förmodligen så visste han att jag bara skulle blivit förbannad & "straffat" honom på något godtyckligt vis, men med fakta i hand så kanske det hade varit bra... Gör om, gör rätt heter det va? Jag kanske ska inse att det är medicinerna som "gör det bra" & jag kanske inte ska tänka "men jag mår bra nu, inte behöver jag väl ta dem?". 

När man har "bra" maniska perioder är det så skönt! Massor av energi & kreativitet! Man är glad, utåtriktad & får så mycket gjort! Plus att man är världens bästa allt! 

Men när man är låg... Allt känns så hopplöst...

När jag tog medicinerna upplevde jag det som att jag blev avtrubbad & alldeles för jämn i humöret. Jag var varken glad eller ledsen. Men det kanske var kicken som jag fick när jag hade de "bra" maniska perioderna, som gjorde att jag inte ville bli av med dem. De "bra" maniska perioderna är beroendeframkallande, & likt en missbrukare vill jag inte gärna missa en chans "to get high". Men när jag står här & tittar på spillrorna runtomkring, så kanske jag nu äntligen förstår att ett sunt, jämnt humör är bättre än att bli hög ibland....

Det är så mycket känslor! Men jag måste verkligen inte stressa... 

Så jag tog Musse efter jag hade lämnat barnen. Försökte springa av mig den jobbiga känslan som kröp i kroppen. Det kändes skönt med smärtan som löpningen gav, den distraherade lite. Känslan av lungor som vill sprängas i bröstet & svidande benmuskler. Att pressa sig själv. Jag förstår nu varför vissa valde träningen för att kunna läka... Jag har aldrig varit mycket för löpning, men nu förstår jag... 

Men när jag kom hem, kom det en massa känslor & mötte mig i dörren. Mitt hem. Detta är mitt hem nu, & jag har verkligen ingen lust att dra upp varken mig eller barnen igen, på länge. Jag vill testa att slå lite rot. Ge mig tiden att läka & komma tillrätta med mig själv. Inte göra om mina misstag.

Jag har sprungit runt & städat & skurat i små hörn så att händerna är alldeles uttorkade av allt rengöringsmedel. Ingen annan skulle se vad jag gjort...

Jag har formulerat ett meddelande & försökt förklara mina tankar & känslor, istället för att som vanligt vända på klacken & gå. 

Det är så mycket som måste läras. Framförallt ska jag inte gå emot min magkänsla. Sen måste jag lära mig att mötas halva vägen. 

För att fortsätta att bryta mot invanda beteenden så pratade jag med Hannah. Spydde ur mig & kände denna ilska som bubblande upp inom mig! 

Jag är så jävla "ja, tack & amen" många gånger också. Vill så förbannat gärna vara alla till lags. Vill vara så omtyckt. Varför? Som sagt, jag måste lyssna på den lilla rösten. Jag måste ha tilltro till att hon leder mig rätt & lyssna till henne istället för att göra det jag tror att andra förväntar sig.

Jag kan även slå fast att jag är skitdålig på att be om hjälp.

Att klampa in i mitt liv & ta plats, funkar inte alls... Jag bjuder in de jag vill ha där. Från den dagen jag flyttade hemifrån, började jag ringa på hemma hos pappa & det skulle aldrig frestat mig att gå & rota i hans skåp, såvida vi inte kommit överens om något. Vad får dig då att tro att du skulle kunna klampa in i mitt liv & bestämma saker utan att samråda med mig? Där slår jag bakut & stänger dörren hårt. 

Klockan rusar. Jag har så mycket jag behöver få ur mig. Åker snart o hämtar barn, för att sedan ta mig vidare till Öa för att fortsätta spy galla med mina änglar... Är fortfarande snopen över hur det utvecklats där.

Och DU.

Du har ingen jävla rätt att döma mig & mina beslut.

Och DU.

Jag önskar så att jag bara fick sitta där igen, sådär bekymmerslöst & bara prata om allt & ingenting.... Jag önskar jag kunde få säga allt det där som inte blev sagt... Jag hatar att vi inte kan prata längre. Jag hatar att inte kunna röra vid dig. Att inte kunna... Någonting alls... Denna jävla envägskommunikation....

Jag saknar dig mer än du förstår....