tellhim

Inte BDSM delen i sexuell bemärkelse.

Men biten om att straffa sig själv. Om att den fysiska smärtan är betydligt mer lätthanterlig än den psykiska.

Om att distrahera sig själv med smärta för att dölja annan smärta.

50 olika djup. 50 nyanser... Som att sitta i botten av en brunn.

Det är ganska tryggt nere i mörkret. Det är otroligt befriande i ljuset.

Sårar jag andra, så att de "har rätt till att såra mig", så jag kan få något annat att tänka på?

Men när började det? Vad hände? Vad är den röda tråden? Något säger mig ändå att allt varit en ursäkt... Det är något annat. Något som ligger väl dolt under golvet i brunnen.

...Men jag ville aldrig göra någon illa... Bara mig själv... Vad gjorde jag som gör att mitt undermedvetna tycker att jag borde straffas så in i helvete? Varför kan jag inte låta mig vara lycklig? Varför tycker jag inte att jag är värdig?

Solen kommer. Och allteftersom det solbrända kommer, så smyger sig ärren fram. Ärr från när jag i min ungdom skar & brände mig själv för att distrahera smärtan jag bar inombords. Tyvärr har den köttsliga smärtan en förmåga att klinga av... Det gör aldrig den psykiska. 

Pappa sa att mamma hade "svaga nerver". Är jag som henne? Hon bad aldrig om hjälp, mig veterligen. Tror inte att man jobbade så. Jag gjorde så mycket klassiska rop på hjälp, redan på lågstadiet. Ingen lyssnade. Eller ville ingen se? Vi är svenskar. Ingen lägger sig i.

Senare. Jag drack. Jag kom full till lektioner. Inte ens då reagerade någon. Vill man ha något måste man be om det. Men vi ber inte om saker. Då är vi giriga med ett ha-begär.

Jag hamnade i destruktiva relationer med olika personlighetsstörningar. Psykopater har en förmåga att bekräfta en & sätta en på en piedestal. Man tror någonstans att man är värdefull. Men det kostar att vara värdefull. Var det värt isoleringen, våldtäkterna, misshandeln, den känslomässiga tortyr & de elaka röster som envist stannar kvar. Jag är så jävla inpräntad att jag inte är vatten värd. "Du ska vara glad att någon ens vill ha dig...". Hotet om att bli lämnad av någon som uppenbarligen är den enda i hela världen som vill ha med mig att göra. Då var det, det värsta tänkbara. Nu lämnar jag hellre än att bli lämnad. Inte känna. Inte vara nära. Fasta gränser. Går du över dem, backar jag.

Jag trodde på allt som sades.

Jag blev paranoid. Om jag lyckades ta mig bort fanns hotet på andra sidan av det anonyma telefonnumret. Lurade i mörkret längst våta asfaltsgator. Till & med hemma, där jag trodde att jag var trygg... Varken natten eller låsta dörrar kunde skydda mig. 

Jag kanske älskar böckerna för att jag kan relatera till saker som skrivs mellan raderna. Ni som säger att det bara är tantsnusk & att det handlar om kvinnoförtryck, ni har verkligen inte läst dem. - på riktigt. Jag är som en fusion av både Ana & Christian. Min yta är Ana, Christian är mitt mörka inre... Mitt inre barn...

Och denna bok om tantsnusk har gett mig såna aha-upplevelser & lärt mig så otroligt mycket. Jag är så otroligt tacksam, då de lärt mig så mycket om mig själv. Jag vågar lite mer. Jag bryter loss från beteenden som varit så hårt inpräntade... Med stor kraftansträngning  & det är inte helt lätt, men jag gör det ändå. Jag hoppas jag finner orken att fortsätta att göra annorlunda.

Solen skiner ute. Ändå vill jag bara krypa ner under täcket & fortsätta gråta en stund till. Det brast idag. Jag märkte det redan igår att det var något på gång, då jag kände en ilska bubbla upp inom mig som jag inte har en blekaste aning om vart den kom ifrån. Jag var arg, ledsen & besviken utan någon anledning vad jag vet. Och den smög sig på, så jag har inget konkret att sätta fingret på heller. Och idag brast det. Utan förvarning & jag grät som ett litet barn i duschen & dunkade pannan mot det kalla kaklet. 

Nu sitter jag uttömd på Ellies säng. Jag orkar inte. Instinktivt vill jag åka till Maria. Dricka (pulver!!)kaffe på balkongen, blicka ut över pildammsparken & känna morgonsolen värma kinderna.

Jag orkar inte.

Hoppas det känns bättre på måndag. Hur i helvete ska jag få det här att fungera?!? 

Mina igensnorade bihålor hotar att implodera min hjärna med sitt vakuum.

Kanske är jag förkyld. Överkänslig.

Jag blottade mig nu. Nu vet du. Ett fragment av mig. Ett av mina femtio nyanser.