tellhim

Och det bara slog mig. Känslan av en frid... Stillhet... Styrka... Uppvaknadet... Aha:et....

Och jag tänker på det hon sa. Ibland träffar vi människor för att vi spelar en viktig roll i deras liv. Ibland träffar vi dem, för att de spelar en roll i ditt. Hursomhelst, alla möten bär på en lärdom. Liten som stor.

Det var helt enkelt inte meningen. Livet för mig vidare. Livet - en ständig rörelse. Som jordskorpan. Ibland rör det sig till synes obemärkt. Ibland kraschar det våldsamt & gör upphov till stora förändringar.

Men jag är ett vildhjärta. Sådan är jag. Men jag börjar acceptera mig, precis som jag är. Så perfekt i min operfektion.

Jag måste ingenting alls. Borta är det tvångsmässiga. Nu ska det göras, för liv & lust.

Jag är tacksam för mina möten, mina lärdomar & min resa.

Jag är tacksam för att du lärde mig att stå. Stapplande, vinglandes, men jag står, & jag blir säkrare för varje dag.

Det är mycket möjligt att jag VILL att saker ska vara på ett visst sätt. För det är tryggt... Jag kan det. Men, jag börjar förstå. Vänder mig bort, & går. Min väg.

Jag är glad. Jag mår bra. Jag börjar återfå kontrollen. Nu ska jag börja bygga. Och det känns fördjävla bra! :)