tellhim

Verkligheten är obarmhärtig.

Jag jobbade natten fre-lör. Döden vandrade i korridorerna hela natten. Väntade utanför det där rummet...

Jag ville fråga döden varför han väljer att dra ut så på det? Så himla onödigt.... Eller var det den lille pojken som slogs för att få stanna kvar? 

Jag såg sorgen i ögonen på mina kollegor. Visste inte om jag skulle våga möta föräldrarnas blickar, eller om jag skulle rasa samman då... 

Jag har en sund relation till döden. Jag accepterar den. Barn accepterar den mer än vi vuxna. De var precis där... Att dö är inte så konstigt. Men barn är så jävla lojala. De ser vad ont det gör i föräldrarnas hjärtan, så de stannar kvar in i det längsta, för sina föräldrars skull.

Men runt 11 på lördagen - på sin namnsdag- , så sa den lilla femåringen farväl & lämnade sin kropp.

...Och livet för oss andra går vidare... Och jag vet precis vad konstigt det känns, när man som anhörig står & ser på hur livet utanför bara rusar vidare, utan att stanna upp över huvud taget, fast de förlorat sin son, fast en storasyster förlorat sin lillebror & fast far-& morföräldrar förlorat sitt barnbarn... Så jävla surrealistiskt...

...Och jag kommer gå till jobbet i morgon & göra mitt allra bästa för de barn som fortsätter komma in till avdelningen. För de med hjärnskakning, brutna kroppsdelar, magsjuka, förkylningar, cancer, brännskador eller för tidigt födda. Jag kommer alltid ge allt för dem.

...Och jag kommer krama extra mycket på mina egna barn, & hoppas att de någon gång förstår att för mig är de ovärderliga...!