tellhim

Som jag skrev, något hände för några dagar sen. En fundamental ändring. Jag öppnade ögonen & själen, klädde av mig offer-rollen & såg på allt med nya ögon. Det känns otroligt skönt & befriande. Jag är fri.

Jag är FRI.

Jag ligger som sagt här i min säng. Trött (sömnpiller-bakis, hela dagen). Känner mig så förbannat tillfreds.

Så många härliga människor i mitt liv, med olika betydande roller. Andra finns i periferin & jag saknar dem innerligt...

Idag var det teknikdag på jobbet. Mycket var repetition, annat var nytt & matnyttigt. Jag känner mig omtyckt av chef & kollegor, samt de jag får äran att möta. Jag blir inspirerad. Jag genomför saker. Jag planerar lite på en lagom nivå, & inte så "uppe i luften" som jag kunde förut. Och det slog mig; jag har faktiskt nått ett mål! Jag har jobb på sjukhuset! :D och jag som sa för en tid sen; "En dag ska jag jobba på sjukhuset, om det så ska vara som städerska!". Nu blev det barnsköterska, men det duger fint det med ;)

Något i mig driver lite & tycker att jag ska fortsätta framåt. Fortsätta plugga, utbilda mig, ta mig vidare. Men faktiskt så, JAG vet att jag skulle fixa det. Jag skulle klara av att bli läkare också om jag gav mig fan på det. Men, är jag inte där jag vill vara, ändå...? Med en patientnära roll, inte så mycket administrativt, utan man får "bry sig om" mer. Men jag MÅSTE inte bestämma det nu. Jag har all tid i världen & jag har inte bråttom. Här & nu är jag precis där jag ska vara.

Och mitt liv sträcker sig luddigt fram till den 18/1. Jag är ganska klar på vad som kommer att hända denna veckan;

I morgon blir det Örebro med Kevin. Torsdag ska jag jobba kvällen, så Saga ska till farmor. Fredag jobbar jag (kvällen?) & lördag dag. Däremellan är jag barnledig. Då ska jag städa, plocka, organisera, "boa" & passa på att träffa vänner & bekanta - eftersom jag är barnledig :)

Och "boa" är ett nyckelord. Har låtit saker mest bara vara här hemma, som om detta bara var förvaring. Sen bestämde jag mig för att skita i det där som grodde i mig & tankarna som malde. Detta är hem nu. Här ska jag bo med min familj. Jag & mina tre barn. Och jag mår bra nu.

Och jag har börjat acceptera mig själv. Min kropp, min mentalitet, mitt jag. Jag börjar lyssna mer på mig, på ett sunt & ärligt sätt. Men jag har fortfarande mycket att lära.

Jag har börjat acceptera min kropp... Jag är en 33-årig (snart iaf :P) 3-barns mamma. Är man 33 så påstås man vara vuxen. Och jag har börjat acceptera att min kropp ser ut som alla de saker den har upplevt. Och det är helt okej :) och det är skönt att känna att mina lår & rumpa får vara runda, benen korta, med en sladdrig mamma-mage & hår som aldrig riktigt vill göra som jag vill. Jag accepterar mina bleka ben, blåmärken & bristningar. Och ni anar inte vad skönt det är när man bara kan släppa det där onödiga jävla ältandet som bara suger en massa energi. Denna energin använder jag hellre till annat! :)

Ja, fast nej. Nu ska jag sova. I morgon ska vi åka till Örebro & jag tänker faktiskt spendera några timmar i denna vackra stad & bara njuta av atmosfären...! :)