Kämpa
Att vara bipolär med massor av konstigheter för sig & hamna i situationer som vanligtvis skulle fått en att kasta sig bakom de skyddande murarna & bomma igen portarna med dubbla lås.... Hjälp vad mycket energi det tar. Och jag vet inte alls hur jag ska bete mig nu.... Jag vill ta känslorna & stoppa in dem, låååååångt in i något skrymsle där de inte kan nås.
Jag vet verkligen inte alls.... Just nu känns det som att jag bara står & väntar snällt på att få hjärtat utslitet & utsmetat, istället för att söka skydd & försvara mig för allt vad jag är värd.
Känner mig orolig... Jag vill inte vara med längre.... Usch. Hatar det här...! Köper nog lördagsgodis med barna & vägrar släppa in någon.
Kommentarer
Trackback
