tellhim

Sån märklig känsla. Utan mina mediciner hade jag nog ballat ur alldeles nu... Men jag känner det... Likt en hungrig tiger som vankar av & an längs inhägnadens staket... Det gör ont... Men det känns surrealistiskt. Lite som om när man har lustgas: man är så jävla medveten om smärtan, men det tar ändå udden av det.

Det gör så jävla ont... Men jag orkar leva.

Men jag känner att jag drar mig undan. Jag orkar inte. Jag fjärmar mig från det som - potentiellt - kan göra ont. Jag orkar inte leva så längre. Jag orkar inte smärta, osäkerhet & den där otroligt obehagliga stenen inuti... Magen vänder sig ut & in. Jag mår illa. Ångesten kryper runt mig, försöker få grepp någonstans... Jag slår ifrån. Jag är självisk, men jag måste få vara det nu. För mig & mina barns skull. Vi ska boa oss nu. Starta vårt liv. Bygga upp.... Göra om & göra rätt.

Jag vänder ryggen mot allt nu... Ha tålamod... Jag vänder mig snart igen...