tellhim

Jag saknar kanske orden... Just nu är allting sinnesstämningar.

Jag är väldigt jämn.... Kanske verkar mörk, men... Jag tänker mycket. Funderar. Vänder allt fram & tillbaka. Analyserar. Inser...

Jag vill rensa ut... Slänga de gamla skeletten i garderoben på tippen. Dra undan gardinerna & släppa in ljuset. Skura bort all gammal "smuts" med en tandborste. För sakens skull, bara för att man hoppas så innerligt, så skulle man rena hemmet med salvia... Bort med negativa energier. Vare sig man tror eller inte, så har vi alla ett behov att att utföra vissa "ritualer" för att sätta punkt... Börja om. Vare sig det är att supa sig redlös med vännerna i en "ut med det gamla, in med det nya" fest! Att åka till föräldrahemmet & vara liten en dygn, eller kanske genom böner, meditation & olika processer...

Jag tappar nästan andan... Lika delar meditationens lugn & berg-&-dal-banans pirrande illvrål.

Det spelar ingen roll vad som händer. Jag måste få börja från början... Jag har lidit av att okontrollerat följa mina impulser. Varit slav under tvångsmässiga handlingar. Som en redig jävla fylla, där allt känns så satans smart just då, mitt i dimman, då jorden snurrar lite för fort & mitt minne blixtrar mellan svarta hål & minnesfragment.

Surrealistiskt. Som när bokmalen fått reda på att hon igår på festen, druckit lite för mycket & dansat på bardisken & flashat brösten för de fulla grabbarna som hejat på hennes omdömeslösa beteende, fast hon själv inte minns något alls...!

Jag vet vad jag behöver nu. Jag börjar få grepp om mig. Jag vet att jag gjort rätt på fel sätt. Klart att jag inte ska låta någon köra över mig. Klart att jag har rätt att lyssna på rösten inom mig & inte gå emot när det magkänslan skriker FEL, i syftet att få andra att må bra. Inte på min egen bekostnad iaf... Men att kompromissa. Fråga mig om det är så jävla viktigt egentligen? Oegoistiska handlingar ÄR egoistiska. Eller ska man säga belönande? För om jag känner att jag kan göra detta för någon, för att denne ska må bra, visst sjutton belönas jag väl med en varm känsla i kroppen? Och vem vill inte känna den?

Ja, jag flummar... Allting handlar inte om mig. Det slog över...

Men jag mår bra i det där lugnet... Jag tror jag har kommit på en del av lösningen. Mitt problem har ju varit "kicken". Jag är missbrukare. Kicken & ruset. Jag har kanaliserat den fel!

Jag behöver lugnet... Lugn för att fungera, för att inte fladdra iväg... Struktur, rutiner & balans....

Jag kom på när jag finner balansen mellan lugnet & kicken! ...När jag är på väg någonstans...! Sommarstugan, Schweiz, Göteborg/Stockholm/Malmö.... Nya platser... Just nu längtar jag tillbaka till Vadstena t.ex. Eller Gränna! Jag vill besöka Visingsö... Jag har varit väldigt monoton... Kanske för att jag vetat att på de platser jag varit & väljer att återkomma till, där kan jag få behovet tillfredsställt. Men i somras så blev jag ju faktiskt bevisad motsatsen...

Jag finner det även när jag befinner mig i ett märkligt tillstånd, ett lugnt, nästan meditativt tillstånd mitt uppe i en andrenalin-kick - som när jag dykt eller klättrat runt i gruvor, när jag tvingats möta mina rädslor. 

Jag måste omdirigera mitt destruktiva, missbruksbeteende & istället kanske se till att utmana mig själv.

Mitt arbete på sjukhuset kommer hjälpa till med detta... En ständig utmaning där, eftersom det hela tiden kommer in någonting nytt genom dörren! :)

Nu ska jag göra mitt för idag.

Mycket att lära....