tellhim

Jag är så trött på alla mail & koder..."

Saga sover än. De andra barnen är hos sina pappor.

Jag sitter uppkrupen i soffan & lyssnar till fåglarna & stadens brus... Vaderna värker efter påskens "träningspass".

Officiell status är singel. Jag & Thomas är vänner. Jag behöver tid nu. Tid att finna mig själv, som det så kliché-aktigt sägs... Tid att resa sig ur askan. Men först måste allting rämna runt mig. Hela livet slås i spillror & jag får börja om från början igen. Lära mig att stå & gå...

Men, trots att jag förmodligen borde ha en känsla av panik, så känner jag mig så väldigt lugn....

Jag vet inte om det är medicinerna. Om det är att jag vet att det spelar ingen roll hur mycket jag febrilt krafsar efter något att hålla i, så kommer jag rasa med.... Om det är att jag vet & känner att jag är precis där jag ska vara nu....

Det är inte meningen att jag ska låta negativ. Men påsken symboliserar pånyttfödelse, & det är väl precis det jag metaforiskt måste göra också. Lära känna mig på nytt. Vad var sjukdomen & vad var jag...? Vad är äkta & vad är det inte. Ingenting är självklart längre.

Allt detta har lämnat mig med en osäkerhet ända ner i grunden. Saker som borde vara självklart, är det inte längre för mig. Bygga upp mig självkänsla från den spruckna grund jag haft. Som jag fått förklarat för mig, så är det väldigt svårt att bygga ett bra hus på ett grundfyndament som bara är en massa sprucken betong... Det gamla måste bort, & man måste gjuta ny, stark betong med armeringsjärn. Gör om, gör rätt...

Jag måste strukturera upp hela dagen. Skriver inte jag min "att-göra-lista" & bockar av allteftersom, så kommer jag bli sittandes. Jag måste vara konsekvent med mig själv.

Så, nu är det dags att börja dagen. Klockan slår strax 6.