Inte så dumt, fast det är svårt.
Solen skiner, naturen skiftar i grönt, jag mår gott av värmen.
Det är nyttigt det som händer, fast det är skittufft.
Barnen är hos sina pappor i några dagar & jag får stunder själv att i lugn & ro ta tag i livet.
Jag mår gott av ensamheten. Även om ett avbrott & samtal med en god vän värmer...
Bockar av fler punkter på att-göra-listan. Fullt upp. Men tillslut kanske allt faller på plats....
Jag orkar inte gråta. Jag inser mina begränsningar.
Känner mig lite som det lilla barnet som lär sig gå. Som tar sina stapplande steg med -förhoppningsvis- föräldrarnas trygga famn som fångar upp mig när jag faller.
Nu, fortsätta bocka av.
Tack för hjälpen idag, Erica! <3
Kommentarer
Trackback
