tellhim

Allt känns så avlägset.

Jag ser gryningsljuset & nattens stjärnor börjar försvinna.

Jag vet att jag ältar mitt psykiska tillstånd, men bloggen är faktiskt min ventil. Min ordination från en läkare som en gång trodde det skulle lätta på trycket.... Att få sätta ord på det som rasar inom mig, kan i bland verka lugnande på mitt sinne... 

Jag hade en "låg" dag igår. Inte en av de värsta, men de drar ändå så otroligt mycket energi. När något händer, som blir fel en sådan dag, så är jag väldigt snabb att sluta mig, stöta bort & bli elak & introvert.... Och jag började köra samma race både på Hannah & Thomas. Men mycket i arbetet med att få mig "rätt" är att bryta invanda beteenden. Så efter att ha våndats & tänkt fram & tillbaka, istället för att helt agera på känslan istället för förnuft (vilket jag började göra), så tog jag ett krafttag & bara sa det. Jag berättade vad jag kände & upplevde i allt detta. Jag satte mig i en för mig jävligt utsatt situation & blottade mig. Nu var det hans drag, hans beslut... Jag skulle inte vara den som bestämde hur det skulle gå vidare. Jag har alltid bestämt. Bildat mig en uppfattning att något är på ett visst sätt, utan att ens ge någon en chans att säga sitt....

Och med Hannah fann jag kraften att skicka ett stilla rop på hjälp... Hon fanns där & förstod på andra sidan sms:en. Pratade mig tillrätta. Min förnuft begrep precis allt det där. Men förnuft & känsla pratar sällan med varandra. DE däremot borde gå i parterapi...!

Varför har jag inte tillåtit någon finnas där tidigare? Och vara den där länken som min känsla & förnuft kan lyssna till, när de inte lyssnar på varann? Saker hade förmodligen vart annorlunda då...

Men sen skrev hon & frågade om hon skulle komma förbi & murarna for upp. Jag kände hur introverta jag sprang & gömde sig under sin filt inne bland skuggorna. Jag tänkte stänga av. Inte svara, bara dissa... Som jag gjorde... Och som har sårat henne & andra.... Men jag blev arg på mig själv & bröt det mönstret också. Vad är det värsta som kan hända? Så jag skrev att hon inte behövde komma förbi & att jag skulle höra utav mig sen när jag samlat mig. Vad skulle hon göra? Komma förbi, sparka in dörren & tvångskrama mig?! Hemska tanke.... ;) Men det är väl det. När jag mår såhär så är jag så vansinnigt ömtålig.... Och små ord eller en beröring kan få mig att rasa...

Och medan manin gjorde ett litet ryck igår & jag diskade så mycket jag kunde medan Thomas lagade maten, fick jag den där klumpen i halsen medan vi småpratade.... "Att de fortfarande är mina vänner är helt jävla otroligt....!"

Nu hoppas jag att det är sista resan. Att jag får hjälp på riktigt. För även om jag inte är köttsligt suicid, så är jag det emotionellt.... Jag är så på gränsen att bli apatisk.... Mina barn & mina fina nära är de som rycker upp mig & piskar mig vidare... Jag känner mig som Artax i Den oändliga historien, när han fastnar i träsket & mina nära är Atreiju som drar febrilt i tyglarna & manar mig vidare.... Jag är så trött & skulle lätt kunna ge upp.... Men de får mig att kämpa på...