Om jag fick
sitta med dig nere vid sjön igen, en kväll som denna, när mörkret kommer smygande.
Att få sitta där & någonstans på håll höra suset från staden.
Mörkret skrämmer mig inte.
Värmen från dig vid min sida, skulle ge en värme som växer inifrån & ut...
Uppe på himlen skulle stjärnorna göra den kalla september-månen sällskap.
Och det skulle vara så kravlöst.
En tyst gemenskap.
Sjöns kluckande & trädens vemodiga vaggande till vinden...
Höst.
"Nu i september börjar en ny typ av vår"
Ett kapitel avslutas, ett nytt tar sin början...
Jag skulle vilja krypa närmre, känna den kalla sanden under mina handflator när jag flyttar mig mot dig. Sitta nära.
Lägga huvudet mot din axel & bara vara.
Allt & ingenting.
Jag behöver dig inte.
Men jag vill vara med dig...
För du berör mig, även när jag är kall som sten.
Du får mitt inre att skälva, även när mina ögon är uttryckslösa.
Du river upp en orkan av känslor, vare sig jag vill eller inte...!
Jag hatar, älskar, gråter, skrattar, känner mig stark & samtidigt som om jag skulle vara den minsta & den mest obetydliga lilla människa här på jorden...
Jag lever i en limbo...
But for now...
We’ll just play pretend...
❤
