tellhim

Hård. Kall.

Höga, skyddande murar.

Håll dig ute.

Bort.

Försvinn.

Stäng in det som var...

Solen.

Värmer.

Värmer betongen.

Ser lite närmre...

Betongen glittrar av små, små vackra mineraler....

Likt en treåring skriker hon. Stampar i backen.

Springer runt & slår i dörrar.

Dumma, dumma dig!

Du fattar ju ingenting!

Gråter så att hon skakar.

Stänger av, knocklar ihop & stoppar undan, 

Djupt, djupt i de mörka skuggorna.

Längst inunder sängen, bland de andra hemligheterna & det som fallit i glömska.

Luften dansar.

Leker med hennes hår.

Det spritter i kroppen.

Hon lyfter blicken & möter hans.

De där nyckfulla ögonen.

Murarna rämnar.

Förbaskat också...!

Hon sitter där mitt i sitt kollapsade sandslott.

Och nu då?

Han tar henne i sin famn.

Värme. Alltid värme.

Och hjärtat växer så skinnet håller på att brista...!

Puppan gör sin metamorphos, spricker sönder & fjärilen är fri...!

Ömtåliga, vackra vingar....

Vackra, vackra han...

Genom liv & åter liv har de lekt kull.

Förenats, slitits isär, kommit & gått, älskat & hatat...

...Men alltid älskat igen...

Så har det alltid varit

Och universum hade inga planer att ändra på det heller...

Tillsammans skulle de finna svaren...

Lösa gåtorna...

Så att de tillslut när allt är över om liv & åter liv, kan stå framför mästaren & ge de rätta svaren...

Men just här och nu...

Smärta... Saknad... Längtan...

Hösten, vinter, våren & sommaren.

Sparka löv & falla isär...

Vara stark, vara sann.

Fan också.