tellhim

Idag fick jag chansen att vara på avd 11 - Neonatal. ...Och jag saknar ord...

Jag känner mig helt dränerad & uppfylld på samma gång...!

Och just nu önskade jag så innerligt att jag hade någon som kunde dela mina känslor med & min upprymdhet! Just nu skulle jag verkligen behöva någon som verkligen, verkligen var villig att lyssna till min extraordinära upplevelse & glädjas med mig! För idag var jag med om något helt fantastiskt!

Och jag önskar att jag hade gåvan att kunna återge i ord, de känslor som berörde mig ända in i själen...! 

Först när man på håll smög runt de små sängarna & försökte få en glimt av de pytte-pyttesmå barnen däri. Jag trodde lyckan var gjord när jag lyckades se en liten hand vinka ovanför balj-kanten & höra ett litet gnyende.

Jag blev alldeles pirrig när jag kom in hos familjerna & fick se deras ögonstenar sova intill & ge ifrån sig det där belåtna "knorrandet" som nöjda små bebisar gör!

Bara där hade det varit så värt att få vara där!

Men sen fick jag vara med & dela det ögonblick när en mamma lyckades få sin lilla bebis att ta ett rejält tag om bröstvårtan & började suga! Den känslan slår alla OS-medaljer i världen! När känslan av hopplöshet byts mot segerrus! Jag fick vara med när barn som svävat mellan liv & död äntligen fick åka hem till sina syskon & börja sitt "riktiga" bebis-liv! Jag fick vara med & ta prover på en två dagar liten kille, men en likadan kalufs som Kevin hade när han föddes & jag fick till & med vara med o delta & inte bara observera! Känslan av att få stryka med fingrarna över den sammetslena huden & se de små ögonen kika upp nyfiket på mig medan den lilla, lilla handen kramar mitt andra pekfinger. Fantastiskt!

Jag fick följa med till operation väst där ett kejsarsnitt skulle göras på en som egentligen skulle fött en månad & några dagar senare egentligen. Och få stå där & se barnmorskor, läkare & annan personal lugnt & metodiskt ta hand om mamman... & sedan, det första gnyende skriket! Det var som en hand slet ut hjärtat på mig! Jag såg på mamman vars tårfyllda ögon fullkomligt lyste av lycka!

Pappan fick följa med in på rummet där vi skulle ta hand om den lille & koppla upp honom till övervakningsenheten. Jag såg på pappan. Aldrig har jag sett en sån stor karl se så ynklig & hjälplös ut...!

Jag bekräftade honom i hans situation. Han var chockad, vilket jag förstår. Massa människor som springer runt hans lilla son, det piper, tjuter & blinkar & folk ropar ut order. Han slänger en nervös blick på skärmarna. Massa obegripliga siffror & forkortningar & de där skräckinjagande linjerna, vilka en del hoppar & andra ligger platta. Han tittar bedjande på mig; Vad är det som händer? Jag får honom att prata med mig & jag svarar så gott jag kan. Läkaren fyller i med resten.

Men jag kommer på mig själv med att stå där mitt uppe i allt. Jag var med när denne lille ängel kom till världen! Jag var med när han tog sitt första andetag & jag hörde hans första skrik! Fy fan vilken jävla ynnest!

Och ni ska veta vad jag kämpade med att hålla masken (& jag gjorde det nog inte särskilt bra) & tårarna har brännt innanför ögonlocken sedan dess. Jag är så lycklig! Och när jag äntligen fick en stund själv var jag tvungen att släppa på trycket & jag lät tårana komma...!

Min bror skrev till mig att om jag går därifrån oberörd så skulle jag vara omänsklig. Ja, jag fick ju helt klart bekräftat att jag är hur mänsklig som helst! :)

 

Nej, nu måste jag ta & förbereda för morgondagen... 

Tack säger jag bara.

Tack!