tellhim

Jag har "My Immortal" ekande i huvudet. Ett rastlös vemod. Men måste vemod vara något negativt? Man kan känna sorg & det kan ändå vara ok....

Det kryper i kroppen på ett tyvärr ganska okonstruktivt vis... Kanske för att jag ännu inte riktigt behärskar kraften alla gånger att vända denna rastlöshet till min fördel. Försöker komma på om det är den konstnärliga ådran som pockar på, eller träningsnarkomanen. Kanske lite av båda. Jag har insett en sak med Marcus dock... Att hursomhelst så är bra utrustning A & O. Kvalitet framför kvantitet. Inser att så är det även om man ska göra något kreativt som att måla, teckna eller så... Skulle jag börja rita igen, så duger inte kopieringspapper & skolans blyertspennor från 1994.... Bra papper är dyrt. Bra pennor i olika hårdheter är inte billigt det heller... Och just nu känns det som att pengarna kommer till bättre användning på annat håll.

Men min rastlöshet kan även komma ifrån den instängdhet jag ibland känner.

Jag har inget emot att vara hemma & inte ta mig tiden att åka... Men jag är i vilket fall som helst en person som behöver det där lilla extra... Många verkar dock förväxla "det där lilla extra" med något som måste vara omvälvande, passionerat, dyrt & omständigt. Men, det där lilla extra kan vara snöflingorna som landar på mitt ansikte under promenaden. Det kan vara känslan av sanden under min kropp när jag sitter på stranden tillsammans med dig & pratar om allt & ingenting. Det kan vara blicken jag får av en främling, dig eller mina barn. Men givetvis kan det även vara att flyga fram genom skog & mark på en hästrygg, att sitta på tåget (bilen) & se landskapet susa förbi på väg till något givande mål eller stå vid relingen & förundras över att havet ibland verkar lika oändligt som universum. Klart jag skulle vilja se Barcelona, Peru, Egypten eller andra delar av världen. Men jag blir glad bara om jag får ta mig till ett annat län då & då.... :) 

Nu ska jag väcka barn & göra oss redo för dagen. Idag väntar CSK! :)