tellhim

Känns som om livet är som ett brustet spegelglas. Inte på ett dåligt vis.

Eller som en slipad diamant, men alla sina facetter....

Tiden rinner ut, snabbt, snabbt...!

Praktiken tar mycket tid & energi. Härliga människor, både anställda & patienter. Jag tar med mig massor varje dag & utvecklas & växer som människa & person.

Det är bitterljuvt, men snart är det dags för avsked.... Jag är inte jätteförtjust i avsked....

Och samtidigt med mörkret & i ljuset av miljoner stjärnor så söker jag mig inåt. Jag för dialoger som är givande på så många vis...!

Jag hinner tyvärr inte med varken familjen eller vänner just nu känns det som... Så jag får väl föra samtal med mig & mina jag.

Och jag saknar dig. Du fattas mig & det kommer du alltid att göra... Men du kommer alltid finnas på en alldeles speciell plats i mitt hjärta & jag vårdar minnena ömt. Så länge jag andas kommer jag bära med dig....

...Så satte de på "Turistens klagan" & knappt innan de första tonerna spelats så växer den där klumpen i magen...

Jag minns fortfarande pappas glittrande ögon när han utbrister att han älskar den låten, för det påminde alltid honom om mej & Maria, när vi skrattade & busade när vi var små & vad glad han blev av den. Jag hatar den. Och jag hatar den ännu mer nu när jag förstår precis va pappa menade, för den framkallar samma känslor hos mig nu...

Och jag hatar Cats in the cradle också...

Känslomänniska :)

Så vill jag ta din hand, min kärlek

Sätta mig mellan dina ben med armarna om min hals & dina händer i mina.

Du vilar ditt huvud mot min axel & jag känner dina varma, lugna andetag mot min hals.

Vi skulle sitta där & prata om allt & ingenting & vi kunde även bara sitta tysta... För vi vet båda två vad den andre tänker...