tellhim

Har hur mycket som helst att skriva, men det känns som att orden stockar sig på vägen ut...

Känns som om jag skulle behöva suga tag i någon & slå o skrika & be den dra åt helvete för att denne utsätter mig för detta! Samtidigt som jag så innerligt önskar att jag bara fick krypa upp i famnen igen... Men jag fortsätter att bygga upp min jävla tegelstens-mur omkring mig medan jag ler utåt med ett påklistrat leende. Slår av. Jag orkar inte mer... Det är yta & åter yta. Spelar en show.

Jag tänkte; om jag bara kör på, låter dagarna passera i rasande takt så är det snart över! Men så fick jag höra att detta var tydligen inte rätt väg att gå...

Men om jag njuter av här & nu, på mina egna villkor, bakom min mur & så kan du stå där på andra sidan & inte beröra mig....

Vi pratar mycket om barn & sorg. Insåg vad mycket mitt egna barn fortfarande sitter skräckslaget bakom murarna & skakar...

Jag är glad att jag hade min storasyster när lillsyrran blev sjuk... Men först nu inser man vad jävla tungt det varit att vara "det bortglömda barnet" i skuggan av hennes sjukdom & dels det att inte riktigt veta varför. Att få höra av mamma att Maria är det minsann synd om & får "förmåner" för hon kunde ju faktiskt ha dött. Och ja, det kunde hon. Svårt att förklara, men hon använda Marias tillstånd för att rättfärdiga vissa saker som man nu inser är ju sjukt bara det....

Men även alla dödsfall. Att jag dum som jag var aldrig tog farväl av mormor. Att jag, när mamma dog, slog av & satte upp värsta textboksexemplen på försvar, men ingen reagerade eller erbjöd mig hjälp, vilket jag nu idag skulle ha insisterat på. 

Herregud vad destruktiv jag varit. Utsatt mig för fysisk & psykisk terror av män som jag inte ens borde sett åt från första början. Blev så jävla hjärntvättad att jag än idag är så övertygad om att jag inte är vatten värd...!

Även fast jag nu åtminstone lärt mig att jag kanske har någon form av egenvärde....

I måndags när jag gick med Musse svämmade det över. Ångestattackerna kom & gick i vågor. Kunde verkligen gå från att vara ok, till att stå ihopvikt & hulka hysteriskt längst vägkanten med en Musse som inte förstod något. Jag kunde inte andas & jag mådde verkligen skit...! Jag är tacksam att jag läst om detta, så jag får inte panik när strupen snörper ihop sig & jag vet att paniken går i en topp & sedan dalar av... Men jag fick nog 3-4 episoder under promenader, dvs ca ett "anfall" per kilometer.

Som tur var skrev Erica & jag var väl såpass ärlig o sa som det var. Finaste vännen kommer ut & håller mig sällskap ända tills barnen ska hämtas. Det var guld värt...!

Nu ska jag passa på att sova. Klockan ringer 4 i morgon! :)