Ur mitt jag
Hon låg på rygg & såg upp, ut genom fönstret där vita moln passerade över talltopparna på en klarblå himmel.
Fåglarna kvittrade & hon hörde hans andetag intill sig.
Hon vände sig & såg på honom där han sov.
Underbara han som hon älskat i all evinnerlig tid.
Hur skulle han någonsin förstå att hennes kärlek sträckte sig över materialism & normer?
Romeo & Julia.
Passion. Känslor.
Att stå & hålla om varann medan regnet faller & bara vara helt uppslukad av den andres närvaro.
Huvudet mot hans bröst. Aldrig släppa taget. Aldrig sluta att älska.
Men om hon inte får älska passionerat.
Om hon inte får känna de vågor av värme som följer blodströmmen genom kroppen vid varje hjärtslag.
Om hon inte får känna elektriciteten mellan hud & hud, fjärilarna i magen eller låta blicken gå förlorad i ögon som säger mer än tusen ord...!
...Hon får så snällt lägga fokus på annat... Och för att citera Winnerbäck; en eld som falnat men fortfarande glöder....
Och ett stormande hav blir en porlande bäck i skogen där hon vandrar i gummistövlar, jeans & stickad tröja....
Kärleken var - är - som att stå vid ravinens brant. Eller som att vara höjdrädd & utmana sig själv & klättra lite högre, lite längre... Kärleken är som kicken när man åker frittfall eller berg-&-dal banan... Kärleken är som sommaren, som havet, som vinden...
Kärleken värker på ett skönt sätt, som att tattuera sig...!
Underbara kärlek - du! Jag älskar dig!
Men eftersom vi inte möts riktigt på samma plan, så får jag vika mig denna gång & bli tam...
Men likt en tråkig, nyponkantad asfalterad cykelväg så är även jag på väg någonstans.
Vi ses vid slutet av vägen......
