tellhim

Nu är jag lite sådär igen...

Går inåt... Blir tyst... Reflekterar...

Jag har varit glad länge nu. Ja, jag är fortfarande glad!

Men det blir lite som att springa in i en vägg... Någonstans tar det stopp...

Har lite svårt med att få ihop det bra... Få allting att flyta smärtfritt... Helst utan droger :P

Jag önskar jag kunde förklara... Mig... Få är de som har tålamodet med mig... Enstaka är de som faktiskt fattar...

Jag har varit glad på riktigt...!

Men nu står jag där framför stupet... Jag står längst ut på klippans kant & balanserar... Känner brisen i mitt ansikte där jag står & blundar... Samlar modet att hoppa... Mantrar mitt mantra "Om man låter det bära eller brista, är det förvånansvärt vad ofta det bär..."...

Han håller sin hand hårt om min strupe... Jag kan knappt andas... Det värker i hela kroppen...

Just nu är jag jätterädd... När jag tar steget ut från den trygga, fasta marken & låter mig falla fritt... Vad händer då...? Jag vill vända & springa tillbaka, gråta som ett litet barn, men han står där bakom mig... Låter mig inte gå någonstans.... Jag vågar inte flytta blicken... Sträcker trevande ut min hand efter din.... Kommer jag känna den, stark & trygg i min...? Jag vet att jag måste hoppa själv, på mina egna villkor & med min egen vilja & styrka... Men kommer du finnas där sen...?

Flyttar huvudet försiktigt & ser över min axel & vidare över hans... Jag ser er stå där, tysta... Jag vet att ni finns där...

 

Plötsligt är det svart. Jag bankar mina händer blodiga mot en skrovlig svart yta. Skriker tills rösten inte längre bär... Jag står på andra sidan spegelglaset & skriker åt dig, osäker på om du inte hör mig eller om du inte vill lyssna...

När jag försöker tala med dig, så förstår du inte mitt språk... 

Jag dör lite varje dag... Jag föds utanför det svarta, lite varje dag... Jag förstår nu att du kommer aldrig någonsin förstå... Jag kan sitta & säga varje dag att jag vill så himla gärna lära mig mandarin! ...Men det spelar ingen roll vad ofta jag säger det, så kommer jag aldrig någonsin lära mig mandarin om jag inte omger mig med det & försöker... Man kan få allt man önskar, men det kräver hårt arbete. Att vara envis & resa sig efter motgångarna, hur hårt de jävlarna än piskar dig...!

Och med blodet rinnandes från mina händer, skriver jag ord... Men för dig kanske det bara är ord...? För du läser, stavelse, för stavelse... Men du känner dem inte. Du förstår inte dess sanna innebörd... För saken är den att ibland finns det ett djup under betong... Men inte alla når dit...

Jag känner mig lite trång i mig själv nu... Och jag kan känna likheten mellan mig & en fjärilspuppa som är på väg att spricka... Låter klisché, jag vet men... Det är en jävligt sann liknelse...

 

...Men plötsligt får jag vila med huvudet i ditt knä... Och du stryker mig lätt över håret... Jag känner sältan från torkade tårar & jag är så trött, så trött...