En dag som alla andra
Kylan bet Nellie i kinderna.
Man kände det i luften. Hösten var på väg... Lurade runt hörnen, i skuggorna... Lämnade blöta, kalla spår efter sig...
Hon kände det i sitt hjärta. Längtan. Förväntan... Slitande, rivande saknad...
Hon såg mot horisonten... Väntade...
Rastlös vankande fram & tillbaka, likt ett rovdjur...
Stannade upp ibland... Spejade... Väntade... Lyssnade....
Likt många kvinnor hade gjort före henne. Väntat på sina krigare, hoppats & bett att de skulle komma hem från slagfälten. Väntade på sina sjömän att de skulle komma tillbaka från det förädiska havet....
Försökte fördriva tiden så gott det gick...
Vänta på livstecken....
Hon hoppades att hennes man skulle komma tillbaka från sin långa resa en dag.
Hon skulle känna honom i luften, som hösten, som vintern, som våren... Och som sommaren skulle han plötsligt, obemärkt vara där.
Och plötsligt så kände hon det... Elektriciteten... Och vinden som förde med hans doft...
Hon vände sig om & såg honom. Hans vackra ögon, hans breda axlar & starka armar. Han såg trött & sliten ut, men i hans blick såg hon åter en glöd...
Hon sprang barfota över ängen, genom det daggvåta gräset, tvärstannade precis framför honom.
De stod tysta en stund & bara såg på varann. Hon andades tungt & darrigt. Han hade huvudet en aning sänkt & såg på henne sådär, som han alltid gjorde, den där blicken som skakade om hela hennes värld & log sitt undefundiga leende.
Hon gav upp ett avgrundsvrål, kastade sig emot honom & började slå honom, hon slog & slog medan tårarna strömmade ned för hennes kinder. Han tog tag i hennes armar & drog henne till sig, in i hans starka, trygga famn & höll henne hårt. Hon gav upp & all ilska rann av henne... Hon skrattade & grät om varannat... Han tog hennes huvud mellan sina händer & kysste henne....
Kommentarer
Trackback
