tellhim

Och inte helt olikt Gulliver binds jag mot marken med tusen små måsten, vardag, allvar...
Jag är inte som du.
Och enligt normen är det inte riktigt okej att vara som jag.
Jag är inte riktigt accepterad.
Det tittas snett. Men någon blick är nyfiken. Men man vill inte bryta ut, utan kryper tillbaka in i samhällets gråa massa så att man inte längre syns.
Jag älskar.
Så mycket så att det gör ont.
Jag ser det lilla. Det vackra. Detaljerna som gör det stora!
De små glittrande mineralerna i det stora berget. De små ljusgröna barren på grenen i granen i den stora skogen.
Jag ser varenda liten fåra i din hud som bildar dig... Hur din hud har färgats med bläck i fina linjer som gett dig bläckblandat blod - som mitt..!
Jag har tusen misstag. Tusen gånger som jag gått vilse. Men om man inte går vilse ibland, så vet man inte om vägen man vandrar är rätt.
Jag är kantstött. Men jag ser saker som ingen annan ser.
Jag har en värme ingen annan har. Och en avsky, svår att mota bort.
Man känner mig på ytan. Man ser en halvsanning. Du kommer aldrig förstå mina val.
Jag har handlat efter känslan. Detta att handla efter normen smakar bittert...
Jag går i ide... En vacker dag kommer jag leva ut igen. Likt mina blommor, kommer jag slå ut en dag... Tid & tålamod. Just nu är inte tiden inne.
Jag njuter av regnet som rinner i mitt ansikte. Doften av skog & jord som ger mig en känsla av att vara hemma, känslan av trygghet & värme.
Dunkar huvudet fullt av kunskap.
Skrattar tillsammans med vänner.
Kramar mina barn tills armarna faller av.
Hoppar i vattenpölar & har givande samtal med Midden om livet & universum.
Herregud, vad vi är små.
Allt är så mycket större! När ska vi kliva steget bakåt för att få perspektivet?
Livet handlar inte om att älta & tjata om småsaker. Tro mig, allt faller på plats.
Varför stressar du så? Varför jagar du upp dig över oväsentligheter? Det får oss bara att må dåligt. Du själv & de du har nära.
Klyschan "stanna upp & lukta på rosorna" är en sanning vi inte förstår.
Fråga dig själv om det är värt det?
Varför måste det skällas, domderas, styras för att alla ska stå i raka led för att de sedan ska med blott en rörelse med handen lyda vartenda kommando?
Vi rusar likt godståg fram - fort fort, skynda skynda! Måste hinna! Men vad stressar du till människa?
Njut av maten du lagat, skratta åt barnens tandkrämsklädda ansikten. Läs en saga & minns den som du själv upplevde den. Spring barfota & känn gräset under dina fötter. Låt vinden smeka dig & njut av en annan människas berörning.
Jag hatar vardagen. Jag hatar verkligen detta med att bli styrd i hur jag ska leva min dag. Jag vittrar sönder... Men jag biter ihop. Det är väl såhär det ska vara antar jag? Det ska vara mörkt, grått, inrutat, uppstyrt & med pinnen uppe röven. Man ska vara ambitiös, sportig, resultatsträvande & bäst i hela världen, samtidigt som man är sliskigt uppmuntrande & dunkar varandra i ryggen & talar om vad fantastiska alla är!
Men jag SPYR!!
Du får kalla mig vad du vill, men jag tänker vara ärlig. Med ärlig menas inte att jag går runt & tvingar på alla MIN sanning, men om du vill ha ett ärligt svar...
Jag är inte ego, så att jag bara tänker på mig själv. Men jag bryr mig ärligt om väldigt få personer.
Jag känner av en falskhet hos vissa, så därför finns det bara en yta hos mig också. Jag hatar uppmärksamhets-fiske, eller "personliga prestationer för att passa in i den sociala gruppen".
Ja, jag babblar... Men detta är min ventilation. Jag tänker inte diskutera med Marcus om vissa saker, för jag funkar inte så. Jag & Marcus blir ovänner så inåtihelvete ärligt talat. För han är jordnära & logisk. Och jag är det på ett helt annat plan... Vi kanske kompenserar varandra bra, så att det funkar mesta delen av tiden... Men han saknar den "överkänslighet" som jag har. Dvs att jag kan känna in saker i min omgivning som han inte kan. Jag kan se så mycket mer än han. Men att kunna förklara detta på ett sätt så att en "känslokall logiker" förstår är fan inte lätt...
Detta betyder inte att jag inte tycker om människan. Jag fladdrar iväg ibland, då är det bra att ha någon som håller i mig lite. Men ibland hålls det för hårt & då slår jag bakut. Jag blir arg & tvär. Tjatar du gör jag precis tvärtom. Kalla mig barnslig, jag kallar mig Jag.
Förför ska alltid jag anpassa mig? När ska någon möta mig på halva vägen? Jag kräver inte att någon ska ändra sig för mig, men jag ber om att de ska öppna ögonen. Se lite mer, lite längre...
Älska!
För JAG är passion. JAG är kärlek. JAG är spontanitet, vinden, känslan, gnistan...
Jag behöver din blick......
Jag vet så mycket mer än du tror...
Jag ser så långt in i din själ att det skrämmer dig. För jag ser DIG.
Men jag behöver dig...
Stå där i regnet medan löven sakta faller ner runtomkring oss. Jag behöver dra dig intill mig & känna din värme & din doft.
Jag behöver bara då stå där en stund & ladda batterierna, för du ger mig liv.
Det har du alltid gjort... Sedan tidernas begynnelse....