tellhim

Igår jobbade jag kvällen. Gör inte heltid nu i hopp om att det löser sig. Vill ju jobba... Men...
Som ett brev på posten har jag blivit förkyld. Magnus var snäll nog att dela med sig. Hellre det än depression.
Försöker mig på att plocka lite här hemma innan det blir dags. Ska ta ett bad snart & lösa upp stela, värkande muskler. Längtar till jobbet! Men var på det berömda håret att få en panikångest attack igår. Ibland är det bättre att bara vara tyst. Ibland, måste man faktiskt inte säga någonting alls....
Längtar till nästa vecka! Men samtidigt är jag jävligt nervös över att lämna över en vardag med mina barn på andra människor...! Ska å andra sidan bli vansinnigt skönt att hämta andan. Denna resa kunde nog inte komma mer lägligt...!
Nu blir det tydligt vad mycket fobier håller en tillbaka. Jag är så glad nu att min rädsla över att släppa ifrån mig min son, var större än rädslan för att flyga. Jag är fortfarande vansinnigt rädd! Men mer en skräckblandad förtjusning. Älskar att resa tydligen! Att få se alla likheter & olikheter. Hjärtat exploderar av lycka! Det tillfredsställer min rastlösa själ.

Vaknar upp till denna nya måndagsmorgonen i September. Min käre Magnus har välsignat mig med sitt förkylningsvirus.
En klar, gråblek himmel uppenbarar sig utanför köksfönstren & allt är stilla....
Jag har tagit mig en kopp kaffe. Tar sats för att orka med denna dagen. Just nu känns det inte hopplöst.
Alldeles strax ska jag väcka barnen. Jag jobbar i eftermiddag. En stund för mig själv att meditera & samla energi. En vanlig dag, men skolfotografering & idrott. Rutiner. Behöver dem minst lika mycket själv nu. Vår schematavla & kalendern som allt ska antecknas i. Litar inte på mitt minne alls...

Ibland spelar det ingen roll hur många diagnoser man har eller inte har, så drabbas man ändå av andra saker... Har man kronisk njursvikt, kan man ändå bli förkyld. Har man kanske cancer, kan man ändå få en härlig magsjuka. Är man inbillningssjuk, kan man faktiskt bli sjuk på riktigt...
Och jag borde ha sett symtomen. Och jag såg bara vissa, som fick mig att tro att jag var uppriktigt inbillningssjuk! Oftare fick jag spänningshuvudvärk & dessutom utvecklade migrän, så till den milda grad att jag både kräktes & fick synrubbningar. Ofta yr & ostabil. Problem med magen (knip, diarré & kräkningar), men under en ganska lång tid har jag noterat att jag har nu ruskigt dåligt minne! Så till den grad att den påverkar vardagen negativt! Jag kan glömma vad jag (vi) talar om, mitt i en mening. Min hjärna byter ut ord, får mig att prata sluddrigt eller får mig att uttala den annorlunda eller inte grammatiskt korrekt. Jag sover dåligt, drömmer ofta mardrömmar & har en sån innerlig trötthet, så det nästan är omänskligt! Värk i varenda led & muskelfäste, nacke & skuldror är ihopfnurrade till en stor smärtande boll. Jag är paranoid & ledsen...
Ångesten kom oftare & oftare. Så en dag på jobbet tog det stopp. Jag fick en panikångestattack & allt svartnade. Nästa minne är Frödin som står bredvid mig inne på kontoret & klappar mig på huvudet. För mig var en sådan "obetydligt" gest ovärderlig. Han brydde sig. Han av alla människor.
Jag har gått in i väggen. Kroppen har sagt ifrån eftersom mitt psyke är uppdämt med mediciner. Jag är verkligt ömtålig.
Klarade ca halva veckan med Madhi på eftermiddagen, sedan fick jag lov att gå halva dagar. Klarade två tror jag med Munish, sedan har panikattackerna & gråten avlöst varandra konstant.
Fick ett tårdrypande anfall idag med, men ändå har dagen överlag känts lite bättre iaf. Hoppas det vänder nu.... Hoppas...!