Om 23 dagar
Nä, nu jävlar är jag så satans jävla skitless på detta! Tänk att några små (8mm/st) stenar kan ställa till det så förbannat!
Vem kom först, hönan eller ägget? Jag kan ha löpande UVI:er pga njurstenarna. Jag kan även ha fått njurstenar pga UVI:er. I fortsättningen finns några små enkla knep, som kan förebygga återfall. Ett jävligt enkelt & det absolut bästa; vätska! Jag har alltid slarvat med det. Något jag nu definitivt kommer skärpa mig med. Ett annat tips jag fått är att ta "äppelcider vinäger-dryck" varje morgon. Äppelcider vinäger är känt att vara bra för ämnesomsättningen, så en kort stund med tortyr varje morgon så.... ;) Kosten kan också göra sitt & att dricka tranbärsjuice har jag hört ska vara bra för att förebygga UVI:er. Jag får leva på flytande föda framöver! :D
Så, glada besked; ska lämna lite olika prover. Den 4:e maj (?) ska herr överläkare på cystoskopin & narkospersonal hjälpa mig med den sista stenen. Vanligtvis har jag inga problem med ESWL:en, men nu är jag hysteriskt rädd för smärtan som kan tänkas bli, då det ändå är gränsfall för hanterbart utan att ha så ont som jag har nu....
Jag hoppas, bönar & ber att jag ska i stort sett vara hyfsat återhämtad om 23 dagar, då vi reser till Italien.
Bort med pigtail & pyelostomi, Smärtan i njuren kan jag hantera, men denna vassa, sönderslitande känsla jag får i urinröret är nästan outhärdlig! Hoppas det som nu gör ont där, försvinner bort snarast!
Tid att tänka
Det är jävligt lätt när det krånglar, går emot & inte blir som man tänkt, att man kastar upp händerna i luften, vänder på klacken & skriker "Fuck this shit!".
Istället för blommor på avd32
Utmaningen är att konstatera att; ja, nu körde jag fast lite & känslan är "Fuck this shit". Men vi tar en paus, tar ett steg tillbaka & gör en felsökning. Vad är det för fel som är trasigt egentligen?
Förmodligen går det att göra något åt innan det är helt åt helvete. Är kuggarna helt slut & reservdelarna inte längre finns att få tag på... Ja, då kanske det är dags då....
Man får inte ge upp. Ibland måste man kämpa & bli proffs på problemlösning.
Man kan acceptera att skiten saknar motor, fasen maskinen är ju rätt sjysst att se på & den skulle ju kunna vara asgrym! Men eftersom jag är jävligt lat/bekväm, så får den stå sådär... Men om jag har någon form av driv & vilja, en önskan om något mer, då får jag lösa problemet & det hela blir asgrymt! :)
Inget kommer gratis. Inget kommer lätt. Och de bästa sakerna är oftast de som man lagt ner sig lite extra i.
Som saken man så gärna vill ha & som man slitit som ett djur för att få ihop pengar till att köpa. Det känns så jävla mycket bättre än det som bara släppts i knäet.
Flum i den smärtstillande dimman, men jaaaa..... Vissa saker syns klarare & jag vet nu vad som måste göras.
Hmmm
Var in i måndags till akuten pga smärtor. De lyckades häva dem & jag blev hemskickad igen. 
Trots pigtail så saknades det avflöde i njuren. Det bestämdes för att det skulle sättas en pyelostomi (kateter genom huden) för att avlasta den. Fick lugnande & morfin, sedan lokalbedövning. De skar sedan ett litet snitt & förde sedan in katetern i njurbäckenet.
Ingreppet gjordes på röntgen av läkare med två assisterande sköterskor.
Det som gjorde ondast var bedövningssprutan, det andra kändes inte.
Dagen efter infann sig en förväntad smärta efter ingreppet, men förövrigt mådde jag bra & var feberfri, så jag fick åka hem.
En påse med uribags & annat fick jag med. Undersköterskan tog infarten, men när jag gick för att sätta på mig mina skor, kände jag något varmt & blött som rann. Förbandet från infarten hade blött igenom & det var massor av blod på golvet & på mig. "Ojdå", sa jag lugnt & lade tryck över blödningen. Sköterskan & USK:an kom med papper & nytt förband. Tur att man själv jobbat inom vården & är van vid sånthär.
Såhär vansinnes-sexig blir man när man är full av - vad vi hästfolk kallar jodopax -, man är sönderstucken i buken som i sin tur är rejält svullen!
Sedan fick jag feber & jag började ta antibiotika. Dagen efter låg jag på 39+.
Minnesluckor.
Har bara fått återberättat för mig hur jag legat utanför toadörren, hur Magnus klätt på mig & kört mig till akuten.
Minns inte....
Hade fått eget rum på avd6, kirurgavdelning.
21.30 ultraljud njurar.
Gick för att tvätta av mig & efter en stund hör jag Usk:an uttrycka något. Då är rören felgängade så allt vatten läcker ut på golvet. Vi skrattar åt allt elände & de har något att prata om under eftermiddagskaffet.
Väl hemma så bäddar jag ner mig. Känner mig frusen men har ingen feber. Sen smäller det bara till & tempen rusar iväg uppåt. Med hackande tänder ringer jag till avd6, som råder mig att åka in till akuten. På vägen in kommer smärtorna & inne i kirurgens väntrum orkar jag inte längre utan tårarna kommer okontrollerat. Finaste Solveig tar hand om mig & tar blododlingar & annat.
Minnesluckor.
Nu bor jag på avd 32, infektion. Tror syster Fredrik gjort kontroller & u-mätning var 2:a timme. Fredrik pluggade visst tillsammans med Christoffer som är sköterska på 12:an.
Ska försöka vila nu. Fryser, har ont o är klen.
Flummig
Så, kvällen för det senaste inlägget avslutades med en tur till akuten. Där kom jag som väl in ganska snabbt på kirurgakuten. Två bekanta ansikten, en sköterska som tagit hand om mig tidigare & en manlig (blivande?) sjuksköterska som jag träffat när jag jobbade på 12:an. Han kände igen mig också. Tacksamt nog så går det snabbt när jag kommer dit, för man behöver ju inte ställa en diagnos, utan man kan direkt ta alla parametrar, slänga in en infart & få smärtlindring. Fick Toradol intravenöst x2, som tog udden av de värsta smärtorna. Men inte tillfredsställande, så jag fick testa något nytt; spasmofen subcutant i buken. Det skulle dröja lite längre innan effekten kom, men å andra sidan skulle den hålla längre. Två sådana injektioner fick jag, sedan fick jag åka hem.
Den obligatoriska infart-bilden.
Reagerade på den subcutana sprutan & blev svullen & kliade massor. Men en biverkning som inte gjorde något om man tänkte på varför jag fick det.
Två sjyssta blåmärken & svullen mage.
en viss likhet! ;)
Förutom de fula MRB bakterierna i urinvägarna, så såg övriga prover bra ut.
Igår hade jag världens morfinbaksmälla, så till den milda grad att jag kräktes! Och festen var inte ens rolig ;)
I natt fick jag feber. Det betyder att jag måste börja med antibiotikat för att undvika sepsis.
I eftermiddag ska jag på utvecklingssamtal om Ellie. För det första får jag inte köra bil, eftersom jag är så påverkad av medicinerna. Får se hur mycket jag hänger med på mötet....
Nej, jag måste försöka vakna till & få något gjort.
Förbannat
Varit på YKB utbildning idag. Var glad & tänkte att det skulle vara riktigt skönt att få komma ut & socialisera med gôbbera.
I några dygn har jag haft känslan av krossat glas längs ut i urinröret. Detta drar med sig minst sagt kraftiga krystningsreflexer som gör att jag säkert kommer få en livmoder & en tarm som lossnar från sina hemmahörande platser. Konstant har man känslan av att vara superkissnödig & att man kommer kissa på sig. Dessutom så känns det inte som att man tömmer blåsan tillfredsställande. Detta är en extrem obehagskänsla, plus att så fort jag rör på mig så skär det något djävulusiskt i underlivet. Vill bara sitta tvärstill & vägra röra mig, men det hjälper inte heller.
Smärtorna har eskalerat under dagen. Känslan av att feber är i antågande. Smärtan går upp längs pigtailen så frågan är om inte bakterierna frodas hur bra som helst där & retar slemhinnorna.
Tog mig hem på nåder. Fick be Magnus hämta Ellie, fast han egentligen inte hade tid då han skulle till musikskolan med Max. Jag har tagit spasmofen, då ingen av de utskrivna läkemedlen hjälper. Hoppas på spasmofenen... Tappade upp ett hett bad i hopp om lindring. Nu börjar armarna domna, så spasmofenen kickar in. Avvaktar & återkommer...
Jahapp...
Fredag & dags för ESWL. Efter en halvtimmes försening blev jag intagen på ett rum. Provsvar på odling hade kommit. Ingen ESWL idag, för det var så rikligt med fula, multiresistenta bakterier & läkaren var rädd för en sepsis om vi fortsatt. Har var såpass orolig att han pratade om IVA-vård.
Fick utskrivet antibiotika som jag ska ta ca 4 dagar innan nästa ESWL så att jag har en pågående behandling. Fick även några smärtstillande, som funkar hyfsat. Blev sjukskriven månaden ut, men 2ggr/v i 3v ska jag på kurs. Tony sa att han inte kunde betala lön för de dagarna, men jag får en dyr utbildning gratis, så det tackar jag för.
Idag tog vi en (långsam) långpromenad (4,5km) med barna. Skönt att komma ut i friska luften, även om jag inte kunde gå snabbt.
Inte riktigt vad jag tänkt mig
Morfin igår. Inte som folk idag. De akuta smärtorna har gett sig. Minns inget från morgonen. Vaknade upp på soffan runt lunch. Känner mig bakis. På ostadiga ben tog jag mig ut till köket & fick iordning lite kaffe. Sitter uppkrupen i soffan & försöker vakna. Huset är tyst, djuren sover. Regndropparna slår mot fönsterblecket. Älskar dessa stunder....
Trött.... Skulle lätt kunna fortsätta sova. Tog en evighet innan smärtorna avtog såpass att sömnen gjorde mig sällskap igår. Väl efter midnatt.
Idag kom domen. Ett år har vi kvar på KF. Många upprörda människor....
Vi får väl se vad de säger om kompetensen på plats. Kanske det finns några som stannar. Arbetsmoralen är inte på topp hos de anställda. Förståeligt, men det kanske är nu man ska visa framfötterna för en chans att bli kvar? Tror ingen tänker så iofs....
Ville städa & tvätta idag. Men kroppen känns skakig & svag. Avvaktar en stund till....
Helvetesjävlaskit!
Tidig morgon. Lämnade barnen strax före sju, åkte sedan bort till Caland. Fick syn på Henrik V (den femte) inne i betongens lokaler & kände en saknad från tiden med betonggrabbarna, speciellt då kanske när vi jobbade på 15 huset, i Kil & det där stora varuhuset vid norska gränsen.
"Bajsar du...?"
Jag mötte Pagge i dörren & fick en varm kram. Saknar den grabben med.
Hämtade Ellie & åkte sedan ut till Mörmo Gård för att få hennes finger påtittat. Insåg sedan att det var nog sköterskeMottagningen på VC vi skulle vara på, så vi styrde dit. Där fick vi komma in till bästa IngaLill & som jag trodde så var det spritomslag som gällde i några dagar. Måste även berömma Marcus för det snygga omslaget han fixat tidigare.
Efter det passade jag på att lämna en urinoding för egen del & sedan vart det frukost innan jag lämnade henne på öppna förskolan.
Hem & vände, hann slänga till Magnus en puss & körde sedan till Gripen & upp på labb där för att träffa Erica. En gubbe som arbetade där började prata med mig & jag sa att jag var där för att träffa Erica. Han frågade då om jag var hennes dotter! Hysteriskt roligt, men Erica är faktiskt född ca 5 mån efter mig ;) (Jag -81, hon -82). När labbet lunchstängde satt vi i väntrummet & snackade skit om allt & inget. Det kan gå evigheter mellan gångerna, men när vi ses så är det alltid lika varmt & "hemma"!
Hem igen, pussade på Magnus & drog sedan till Skattkärr för att hämta Saga & Kevin. Sedan åkte vi ut till Rud på Hammarö där min kära syster var hemma & passade Fjuni medan mamman & pappan härjar runt i NY,
Varför blir det så sällan? Tiden bara rusar & jag hinner inte med.
Hem & hamnade i en svacka då smärta, sömnbrist & alldeles för mycket "socialt" skett under de senaste två dagarna, vilket leder till att jag sjunker & blir "låg", det liksom tar all min energi.
På ett möte pratade vi på att jag & Saga är så kallade högsensitiva personer (HQ). Detta skulle kunna vara en bidragande orsak till varför jag utvecklat BP. Tänk.... Vilket jävla nät..! Först så var man "normal" eller "efterbliven", "normal" eller "sinnessjuk". Eller så var det liksom så att man hade EN diagnos, som autism, ADHD, eller kräksjuka.
Det här med att ha massa olika diagnoser som går hand i hand har liksom inte funnits med i mina tankebanor förän nu! Jag trodde även att om man var bipolär så var man deprimerad i längre perioder så till den grad att man var suicid, gick på tunga mediciner & rentav blev inlåst. Att man kunde vara bipolär & ändra känslolägen flera gånger på en dag, trodde jag inte att man kunde. Att man kunde vara kompetent rent socialt, fast man är introvert. Att det finns faktiskt något som heter att vara överkänslig (inte att förväxla med lättstött osv) på det viset att man intuitivt & naturligt läser av alla kroppsspråk, alla känslolägen, alla röstlägen & andra subtila signaler. Att därpå varit utsatt för trauma som leder till att man går in i olika försvar, gör allting jättesvårt.... Men nu när man lägger pusslet, man lär känna sig själv, man får alla dessa aha-känslorna... Det är skönt...!
Jag har MASSOR kvar att lära, men jag är på väg. Och jag är så fruktansvärt, fruktansvärt ledsen för de jag sårat under mina sjukdomsår. Detta är en förklaring, men det finns inga ursäkter i världen som räcker. Men den sorg jag känner kommer för alltid vara mitt helvete. Jag är verkligen ledsen.....
Nu har jag haft en helveteskväll med mina njurar. Ikväll slutade det faktiskt med morfin, då jag är på gränsen till panik. Magnus får äran att köra barnen i morgon, då jag blir minst sagt slö i ett dygn...
Nu när jag ligger här i sängen så känns hela kroppen varm, slapp & avdomnad. Men det hjälper ganska bra, även om det pulserar....
Funderar fram & tillbaka på jobb. I morgon får vi väl veta vad som sker med Konsum (varsel). Jag är lite i valet & kvalet om jag ska söka jobb på andra avdelningar på CSK, om jag ska söka jobbet som pers ass hos min fd patient i Forshaga, eller om man ska tjata hôl i hôvve så jag får jobba nätter på G-gården igen. Men jag skulle även vilja göra något annat, jobba i butik, på gård eller... Ja, vadsom faktiskt :) Prova nya vingar. Inte 12:an iaf.... :(
Nej, nu snurrar det allt....
CSK Röntgen
Röntgen idag. Kändes som om kroppen kände på sig vart vi var, så två små fragment kom ut inom loppet av en kvart. Får väl reda på svaret på fredag när jag ska spränga....
Åkte förbi jobbet. Någon tyckte jag såg blek ut. Känner mig blek & sliten.
Försökte cykla med barnen igår (?). Detta gick inte alls. Kom upp till början av rudsspåret, sen vek jag mig nästan dubbel. Barnen fortsatte utan mamma. Blev lite ledsen då jag verkligen sett fram emot att få börja cykla igen.
Kommer hem & möts av kaos, då Chippen grundligt gått igenom återvinningen samt ätit upp katternas mat. Orkade verkligen inte detta. Får i mig lite frukost. Ska försöka vika tvätt eller något....
Utvecklingssamtal med Kevin kl.15 sedan tandläkaren 16.30. Fullt ös idag....
Faith
"Faith is just believing in something beyond yourself, something you can’t feel, or smell, or touch.... Like hope or Love."
// Father Kennedy, Premonition
Fryslort
Sitter uppkrupen i kökssoffan med kaffemuggen i min hand. Siri kommer & gör sig plats i mitt knä, delvis över min mugg. Det var ju inte så att jag tänkt dricka det där ändå.....
En måndag förmiddag
Till min stora förvåning & förtjusning blev jag väckt av en puss & löfte om kaffe när jag kom upp. Trodde jag drömde, men han var faktiskt vaken & det fanns faktiskt kaffe.
Trött som ett as, men det var jävligt skönt att sitta sådär nu på morgonen & småprata med en kopp kaffe.
Inget jobb inplanerat för mig denna veckan.
Behöver ju inte skrälla med att gårdagen resulterade i en dipp i mitt humör. Extremt rastlös & tvångstankar om att göra något, samtidigt som ingenting blev gjort, för det var inte "rätt" saker som kunde göras. Provade med att äta, hjälpte inte. Försökte sova eftersom jag gick upp såpass.... "Tidigt"? Men ingen sömn kom. Vilade på soffan, slösurfade, spelade spel & försökte se på "Choose", men nja. Tillslut kom kvällen, Magnus fixade käk & vi lade oss på soffan & tittade på gamla avsnitt från första episoden av Ghost Adventures. Tillslut somnade jag. Ner till sängen hade jag tagit mig också.
När jag nu lämnat barnen i Skattkärr, passade jag & Chippen på att ta oss runt skattkärrsspåret. Blev 3 km iaf, men jag var lika lycklig som om jag precis klarat av milen. Störde mig som vanligt på bruset från E18, men lite längre in så njöt jag för fullt av fågelkvittret som tog mig tillbaka till barndomens vitsippeängar. Kan säga att den sista biten ändå kändes & när jag kom hem kissade jag blod. Rockigt.
I morgon ska det röntgas. Vi får väl se vad domen blir då....
Nu ska jag ta mig massor av vätska & lite drivande (kaffe) på det :)
Söndag 09.17
Jag har druckit två koppar kaffe. Tagit bort den sista tapeten. Slängt allt skräp som blev efter all tapet. Handskurat golvet, gjort rent toalett & handfat. Skurat äckligt element med stålull. Drömt, kikat runt, funderat, tänkt & jämfört. Jag är inte så mycket för trender, utan jag vill ha ett hem som känns som ett genuint hem, inte något massproducerat kataloghem. Har en bild i huvudet nu hur lilla toaletten ska se ut. Bäst att prostituera sig.....
Okej
Så jag har varit vaken sen runt 02 i natt. Dumt att sova när man får....
Före
Lite panel
Tog ner de gamla tapeterna inför kommande.
Orolig, svårt att komma till ro.
När klockan nu är 06.26 så känner jag att jag ger upp. Slår på kaffe & givetvis börjar jag gäspa stort.
Mådde ganska bra igår. Skulle städa, kon upp på övervåningen där några kvarvarande panel låg. Jävlar så i vägen. I nästa stund sitter jag & monterar upp dem på toaletten. Jag vet att de inte kommer räcka, men de kommer ut vägen. Står & ser på en halvgjord vägg. Vill göra mer. Tycker det är jättekul!!
Helst av allt skulle jag vilja riva ner taket, sätta trätak & bygga en ny dörr till toan. En såndär klassisk á la gå på dass. För let’s face it, de dörrarna som sitter döljer ju inget mer än själva åsynen ändå. Har så mycket idéer! Fördelen med att vara "hög". Nackdelen är att det kommer en låg.... Speciellt efter en sånhär natt.
Nu ska jag hälla upp en kopp kaffe. Se hur denna dagen går då. I morgon är det CSK & röntgen. Skulle vilka veta svaret direkt & om det ens är någon idé att fortsätta spränga....?
Ta i trä!
Idag, efter en natt med något som kan liknas vid kvalitativ sömn, vaknar man upp med inte alltför mycket smärtor. Får iordning Ellie så att Marcus ska kunna ta henne till simningen (som btw var inställd) & till min stora förtjusning kunde jag gå en liten tur med Chippen utan att avlida!
Torsdag, trädgårdspyssel & korvgrillning.
Summerar mig :)
427 (?) trappsteg, 200 meter. För mig vart det många pauser, men Ellie kämpade på & gick hela tiden för egen maskin :)
Konst på toppen.
Våren visade sig från sin bästa sida.
Barnens segerpose när de besegrat trappan!
Tussar! <3
Jag vägrar acceptera något annat än vår nu!
På väg ner igen, men sådär lagom skönt för mig med svindel.
Magnus är & tävlar i bowling. Max ska till sin mamma. Bara jag, Saga & Kevin sen. Jag ska tvätta, städa, kratta upp riset på baksidan & ev börja på att försöka fixa till den sista delen av Kevins vägg. Ja, detta är vad jag vill. Som vanligt är det min kropp som bestämmer.
Igår hämtade vi Kevin & vi tog oss en utflykt till Kvarntorpshögen & gick trappan o kikade lite på konst. Det var härligt vårväder & kroppen strejkade lagom. Kvällen däremot hotades med huvudvärk & en kropp som tyckte den hade fått nog av frisk luft & aktiviteter. Lade mig ganska tidigt.
Idag hade vi tänkt åka till stugan & övernattat. Men eftersom det är mulet & ruggigt, får vi spara det äventyret.
Istället ska jag & Magnus unna oss en bio tror vi. Han hade fått några biljetter, så vi får väl passa på att utnyttja detta :)
Nej, dags att kavla upp ärmarna.
