tellhim

Sitter & läser psykiatri, ett ämne jag tycker är riktigt intressant!
Jag läser om psykisk hälsa/ohälsa. Man är aldrig helt frisk eller aldrig helt sjuk, utan man ligger någonstans mellan dessa två ytterligheter. KASAM (Känslan Av SAMmanhang) står klar för mig. Man kan se den varje dag. Patienter som är svårt sjuka eller har gått igenom ett helvete, har fortfarande ett lugn... Jag har ett ganska stort KASAM. Detta innebär inte att jag aldrig sörjer, känner mig frustrerad eller stundtals drabbas av känslan av hopplöshet. Men jag tillåter mig känna & faller alltid tillbaka på min tro att allt händer av en anledning, hur långsökt den än kan verka.
Stundtals har jag medicinerats. Ibland kommer kroppen i obalans & man behöver hjälpa den lite på traven. Nu är jag fri från sådana medikamenter, men varför är det så tabu att prata om? Varför skäms man för att erkänna att "det är tungt & min kropp behöver lite hjälp på traven för att jag ska fixa med det här". Varför skäms man för att man tar ansvar för sitt eget välbefinnande & faktiskt tar emot den hjälp som erbjuds? Jag är ärlig & öppen när det kommer till mig själv. Jag har sett hur folk hajjar till när jag t.ex. i skolan helt vardagligt kan prata om mig själv & mina erfarenheter i utbildningssyfte. Jag vet att jag tycker när "mina patienter/brukare/kunder/vårdtagare" ger mig den absolut bästa undervisningen när de kan berätta från sin egen situation. Man kan läsa ihjäl sig i alla böcker, men den absolut bästa kunskapen kommer från de som är mitt uppe i det.
Jag tänker sömn & psykisk ohälsa. Detta går hand i hand. Sen jag fick hjälp med Propavan & fick chansen att sova så har det skett en stor förändring. Jag har haft problem med min sömn. Mardrömmar. Och alla som vet något om sömn, vet att vår sömn går i cykler. Vi vaknar alla flera gånger varje natt, oftast är man inte alls medveten om det, många gånger är det att man vaknar, vänder på kudden & somnar om lika fort. Jag vaknade i ångestattacker & var klarvaken & hade svårt att somna om. Det var jag som sprang så fort barnen vaknade. Med tre barn & tre olika sömncykler - plus min egen - så blev det en väldigt okvalitativ sömn varje natt. Senare tid har det blivit långa, kvalitetslösa sömnperioder. Men jag vet att jag är en sådan som inte behöver mycket sömn.
Nu, efter en tid med Propavan så har jag börjat hamna rätt. Äter inte längre Propavan, men jag lägger mig senare, går upp lika tidigt & de timmarna jag får är av större kvalité då jag någonstans har låtit mig överlämna en del av ansvaret att ta hand om barnen på nätterna till Marcus.
Nu är det så att detta inte är en random - jag orkar inte plugga så jag bloggar i stället-, utan jag är tvungen att sätta ord på alla tusen tankar som snurrar inom mig om psykiatri & psykisk ohälsa. Jag lär mig så mycket & det är skönt att få ur sig åtminstone en liten bråkdel, så jag kan fortsätta. Detta har med min utbildning & mitt processande att göra.
Nu ska jag dyka ner i boken igen.