Plågade lilla människa
Försöker läsa den där meningen.
Om & om igen vandrar blicken över orden som likt ett fiskstim simmar över sidorna & vägrar låta sig bli förstådda.
Igen & igen ger liksom kroppen upp.
Lyfter huvudet & låter blicken vandra över bekanta röster. Värken strålar ner från nacken, mellan skulderbladen & ned i ryggen & omfamnar mig hårt & ger mig känslan att min kropp är alldeles för trång.
Sväljer den varma drycken & illamåendet går i vågor. Jag måste spy! Vart?! Paniken sprider sig medan illamåendet lägger sig något. Försöker andas. Försöker se lugn ut.
Jag är så innerligt trött. Fast jag "sover" mer än jag någonsin gjort. Vaknar av röster i mörkret & skuggorna som vaggar runt i mörkret. Vaknar av känslan att kvävas, känslan av att hjärtat klöser sig ut, känslan av något är på tok.
Suck....
Nu blev det eftermiddag. Fann mig själv stortjutandes hos Ingalill. Hela jag känns som en krackelerad porslinsvas.
In till någon psykiatri Nisse.
Prata, gråta, prata, gråta...
Träffade fina familjen.
Må bra känsla.
Men kämpar med att hålla ihop.
Minsta lilla & jag kommer rasa isär...
Nu sitter jag här med min kasse med antidepressivt, ångestdämpande/lugnande & sovmedicin... Hoppas det hjälper...
Det brinner i nackmuskeln.
Smärta, smärta, smärta...
Trasiga lilla jag...
