tellhim

Onkologen.
Avdelningen där döden ständigt står på lur tänker jag fördomsfullt.
Bitterljuvt.
Glädjen när de spöar skiten ur cancern!
...Sorgen när det inte blir som man vill...
Jag har varit där. Jag & döden är gamla bekanta.
Avdelning 7.... Onkologen. Viss palliativ vård.

Igår satt jag vid datorn. Naturkunskap 1a1 stod med stora svarta bokstäver på skärmen. Jag gick igenom kursplaneringen & alla diagnoser & inlämningsuppgifter. Ekologi, sexualitet & fortplantning, energi... Jag tänkte på allt vi ska läsa även på US programmet. All denna kunskap ska jag ta till mig & praktisera sen.
Jag.
Lilla jag, utan identitet. Ansiktslösa, anspråkslösa jag.
Jag kommer vara utbildad. Kunskap är status. Jag sätter mig inte över dem som saknar utbildning, men jag börjar förstå värdet i det, på riktigt. Självkänslan som växer fram när man kan hålla en diskussion med någon baserat på fakta & kunskap om ämnet.
Jag ser Mig växa fram.
Jag är Jag & jag har ett egenvärde! Jag är viktig & kommer att göra en skillnad!
Jag är glad, för att jag är på väg! För att jag kommer att bli någon. Visst, för många är syrror osynliga, men jag kommer känna en sådan yrkesstolthet..! Jag behöver inte bli erkänd av någon annan, men att jag kommer att kunna erkänna mig själv är stort...!

Min lärare såg på mig.
-Onkologen... Det tar hårt på vissa... Det är en väldigt tuff avdelning psykiskt & många elever har svårt att se de yngre patienterna... Men jag tror att du kommer att passa jättebra där..!
Och visst. Det var synd att man inte fick göra praktik på förlossningen. Men jag känner mig ändå taggad inför mitt val. Känns som att jag valt rätt, ändå!