Ibland...
Ibland kikar något fult fram. Jag tror den kallas avundsjukan. Avundsjuk på han som kan köpa alla coola prylar, på de som kan resa, på hon som kan lägga tid & pengar på att göra sig vacker, på deras vackra hem...
Men så inser jag... Jag lever det livet jag lever, för att jag själv gör en resa! Jag utbildar & förverkligar mig själv, strävar mot mina drömmar. Jag gör en ytterst personlig resa. Jag kanske lever ett liv i brist på materialism, men jag är rik på ett högre plan.
Jag är lycklig & det kommer att vara värt det.
Idag såg jag ett dödfött barn i en kista. Två förkrossade föräldrar. Fy, vad ont det gjorde! Och hur förklarar man...? Inte sista gången jag får se detta. Ibland slutar det inte lyckligt... Jag tror ändå min plats är där... Allt har en mening...
