tellhim

Jag hatar när det blir såhär.
När jag är lite för trött, sjuk & överväldigad.
När saker står mig upp i halsen & man har svårt att greppa allting.
Jag har bara en pappa till mina barn. Tack gode Gud att han finns för dem iaf!
Jag ska aldrig mer be en "pappa" om någonting. Man tycker att vissa saker är självklara, men icke.
Jobberbjudande som jag får tacka nej till... Och jag hade verkligen behövt lite pengar att ha innestående för sämre tider...
Och jag liksom tappar lusten... Jag kämpar för att nå min dröm, men ibland undrar jag om det är värt det? Hela mitt liv handlar om studierna & allting står på paus. Jag kan inte köpa mig kläder eller skämma bort de omkring mig. Jag kan inte unna mig något. Jag kan inte resa någonstans. Inte ens till Örebro...
Jag funderar på alla alternativ. Att börja jobba & läsa på distans? Att kämpa på & tro att det någon gång blir bättre? Att börja jobba punkt & ha en jobb som innebär lön & kunna köpa sig lycka? Jag vet inte... Jag är så trött... Avundsjuk på alla som reser överallt i världen having a great time! Avundsjuk på alla vackra flickor runt mig som anser att deras snygga jeans för 800:- är billiga! Avundsjuk för att de är bruna, smala & fräscha! Avundsjuk för att deras killar uppvaktar dem & det är så uppenbart att de älskar dem! Jag är så trött på att vara trött, sliten & grinig...
Men jag vet inte vad jag ska göra?!
Ska det vara såhär?
Och jag är beredd att göra vad som krävs, men jag vet inte vilka alternativ jag har...!
...Jag vill bli älskad villkorslöst...
Jag vill känna att jag är den enda...!

"Och vi satt där den där sommarkvällen & såg ut över världen framför oss.
Du satt bakom mig & höll om mig. Du strök mig försiktigt på handen.
Jag kunde känna din doft & jag var så lycklig där med dig. Då. Det fanns inget annat. Bara vi & inga bekymmer i världen!
Vi behövde inte säga något alls... Vi bara var. Kravlöst. Jag var din, precis som jag var. Varken mer eller mindre.
Jag saknar dig så att hjärtat värker..."