Kärlek i vardagen
Det är de små sakerna som har ett stort värde.
Jag känner inte att jag tvingar mig att bli någon jag inte vill bli.
Jag känner att jag fått drivet att utveckla min potential. Att inte nöja mig med offerrollen, att inte gömma mig bakom "Jag kan inte". Jag utmanar mig själv. Accepterar att man inte kan allting & att ibland tar det tid. Tid att lära. Alla har inte en medfödd talang att göra saker utan att övning ger färdighet. Jag kan börja göra mitt bästa utifrån mina egna förutsättningar & jag hoppas att folk kan ha tålamod med mig. Jag kan faktiskt inte det här. Du måste ge mig tid att lära mig. Och du måste ge mig en chans att anpassa mig i allt det nya & främmande, för att för mig är "normalt" inget som är självklart. För mig är det som är dysfunktionellt det som är normaliserat. Och det tog sin tid att hamna rätt. Få upp ögonen & framförallt få modet att vilja göra annorlunda!
Men med stöd från de jag håller av vågar jag ta språnget, chansa & våga falla. För jag vet att jag har er som fångar upp mig & sätter plåster på mina skrapade knän...
Jag trodde alltid att ensam var stark. Att lida i det tysta var det som var grejjen. Jag hade så fel. Det är klart att man är så stark som man behöver vara när man måste. Men med alla runtomkring mig blir man starkare. Man orkar längre & mer & det finns ett värde i det.
Idag vågar jag säga; jag är rädd. Det skrämmer mig. Jag vågar inte. Men med ditt stöd kanske jag gör det min rädsla till trots!
Jag skrapar av all yta. Alla lager jag själv målat upp. Jag är avskalad & sårbar, men det är bära eller brista som gäller.
Men att stå där mitt i all osmickrande elljus, laga vardaglig husmanskost medan barnen rusar runt & ljudvolymen är lite högre än vad en överstimulerad hjärna egentligen orkar med - att då få känna dina armar om min midja, en kyss i nacken & en varm kram - det sätter guldkant på allting! Jag upplever det som att vi någonstans börjar mötas på halva vägen & att vi båda får vad vi ville... Eller har jag fel?
Om det är bara jag som känner att allt är "rätt". Att pusselbitarna börjar falla på plats? Det är en bit kvar & ett ständigt arbete, men vi är på väg & det positiva väger över det negativa...! ...Eller...?
Eller är det bara jag som inbillar mig.....?
