Varde torsdag!
Slits så mellan de olika emotionella stadierna att jag funderar på huruvida jag kommer gå ur denna period med förståndet i behåll...?
Inte för att jag någonsin haft speciellt mycket till ett förstånd, men ändå. Tvångströjan är nystruken & ligger snyggt vikt & framlagd.
Sitter med finaste killen vid matbordet. Kaksmulor lite utspritt & han kör med sina leksaksbilar med stor passion fram & tillbaka längst bordskanten.
P3 babblar på i bakgrunden & jag har inte ens bemödat mig att ta mig ur pyamasbyxorna.
Bröt mig ur mina antisociala bojor i går, tog barnen & åkte till vännen min. Med tårar i ögonen & med rivande klumpar i halsen bollade vi våra liv fram & tillbaka. Jävlaförbannadeskitliv & jävla karlar & jävla känslor & jävlahelvetesskitsituation! Vi lagade mat & avnjöt den i lågmäld ton. Två ledsna mammor som höll modet uppe för barnen, men som rasade sönder så fort de lämnat rummet. Kaffe, gråt & efter dessa långa förlösande samtal kom tillslut skratten & trötta leenden.
När kvällen oundvikligen blev för sen & det var dags att åka hem så kändes det inte längre så hopplöst ändå. Jag styrde bilen igenom mörker & gatuljus med två trötta ungar halvsovande i baksätet.
Jag fick sällskap av Mia i sängen innan jag somnade utmattad...
Mardrömmarna var dock tillbaka. Läskiga, hemsökta hus & den otroligt hemska känslan när man åkt ifrån sitt barn som sitter rädd & ensam kvar i affären.
Drog mig länge denna morgonen. Hade inte bråttom alls. Kände mig bättre än jag gjort.
Men så hände något som gjorde min dag! Fjärilarna kom på besök. Solen sprack fram genom molntäcket & ljuv stämma lugnade mitt sargade inre.
Jag mår bra. Jag kommer bli okej!
Och jag har någonting att se fram emot! :)
