Hur som helst...
Hur man än vrider & vänder på det så är det ändå vardag. En tråkig, grådaskig onsdag i slutet av september.
P3 spyr ut sig sin blandning av värmlandshumor & halvkända låtar. Kaffebryggaren puttrar fram någon sörja som ska ge mig någon sorts ambition...
Jag ser ut över den välkända gatan där historierna blandar sig. Nöjd över mina steg, men in i själen sorgsen över denna hopplöshet som råder & livslusten känns som bortblåst...
Jag funderar på denna "meningen med livet" vi diskuterat i skolan. Jag ifrågasätter min tro & mina andliga vägledare. Varför sitter jag här nu igen & låter mitt hjärta gå i kras om & om igen? Varför kan ni inte låta mig få som jag vill en endaste liten gång? Det enda jag någonsin önskat av hela mitt hjärta & ur ett världsligt perspektiv är detta ändå inte speciellt mycket begärt?!
Måste man gå igenom såna vansinnesprövningar så att man verkligen blir tacksam för det lilla?
En rykande kopp kaffe att bränna händerna på i ett fruktlöst försök att känna något annat än stund. Vardagliga måsten som påkallar sin uppmärksamhet. Rotar febrilt efter något som kan fånga mitt intresse en stund. För några år sedan hade jag sökt något jag trodde var tröst i en annan famn, men tanken äcklar mig... Är man narkotikamissbrukare hjälper knappast nikotin tuggummin mot abstinensen...
De kallar mig för isdrottning & jag har nog aldrig i hela mitt liv önskat så mycket att det var sant! Jag vill bara koppla bort känslorna & lägga all energi & fokus på vårt nya liv & studierna. Jag ska bli bäst på det jag gör! Men just nu känns det som ett projekt bara att gå in på it’s learning & maila Maria...
Abstinensen kryper i kroppen. Jag ser mina vänners oroliga blickar när jag kämpar mot tårarna. Jag har aldrig någonsin varit så emotionellt påverkad, ens när nära & kära varit sjuka & lämnat jordelivet. Känner mig sjuk... Döende... Orkeslös & likgiltig. Men likt fan kommer jag sitta här & vänta på att det händer. Att det goda tillslut ska komma min väg.
Och jag kommer omfamna det & aldrig låta det försvinna från mig igen...!
